Hon borde ha vägrat ge tillbaka sitt pris

Elke Lehrenkrauss film om prostituerade säger mer om verkligheten än alla dokumentärer

Dokumentärfilmaren Elke Lehrenkrauss fick ett pris för sin film ”Lovemobil” – och lämnade tillbaka det.

Filmregissören Elke Lehrenkrauss lämnade precis tillbaka sitt pris för bästa dokumentärfilm, Deutscher Dokumentarfilmpreis. Det var förra året hennes film Lovemobil belönades med det prestigefyllda priset.

Lehrenkrauss höll ett förlåt-tal som kommunicerade att hon vill undvika att hennes film skadar dokumentärfilmbranschen mer än den redan gjort, rapporterar DN.

Lovemobil är en dokumentär om prostitutionens villkor i Tyskland. Persongalleriet utgörs av torskar och prostituerade kvinnor som arbetar i husbilar i delstaten Niedersachsen. Rafflande scener vecklar ut sig och drar av skynken för att exponera en verklighet svår att ta in. Den blir en del av tittarens medvetande. Frågor om ska vi ha det så här och hur länge ska det fortgå, föds. Man blir berörd. Filmen talar till oss. Förtjänstfullt visar filmen hur konsumtion av kroppar sker mitt ibland oss. Det var därför den vann priset. En produkt som gestaltar hur vi, även i rika väst, upprätthåller att kvinnor är varor.

Kvinnor är varor, både i filmen och i verkligheten.

Det var bara det att det inte var sant.


Eller sant är det ju, fortfarande, om ni frågar mig. Eller ingen behöver fråga mig. Det finns kvinnor i delstaten Niedersachsen i Tyskland som lever i husbilar och jobbar som prostituerade.

Men i genren dokumentär som gör anspråk på att återge sanningen ingår inte att ha professionella skådisar som berättar den. Det hade Lehrenkrauss och det var därför hon gav tillbaka priset.

Lehrenkrauss gjorde avbön.

Fan vad synd tänkte jag.

När hon avsade sig priset, avsade hon sig också anspråket på att ha sagt sanningen.

Fast det var just det hon hade gjort, i kanske en ännu mer spetsig form än i det förvirrande begreppet dokumentär.

Hon hade sagt det i fiktionen. Om fiktionen är bra är den sann. Sluta inte läs. Jag ska förklara.


Det hon hade kunnat göra om hon i stället för att ge tillbaka priset efter att ha blivit påkommen att anlita professionella skådisar, var att vägra ge tillbaka det. Att hogga det hade varit ett perfekt tillfälle att ha en diskussion om vad konst är. Eller vad sanning är. Varför inte båda.

Tydligast är det nyttiga idiot-lingot om fake news som folk gillar att tjata om i tid och otid.

Filosofiskt har tyskarna legat i framkant i frågor om sanning, estetik och maktkritik. Den så kallade Frankfurtskolan gick runt på det. Det som förvånade mig var att trots att de bråkiga killarna i Frankfurt am Main banat väg för en mer plastisk syn på sanning, objektivitet och konst, så använde sig både filmfestivalen, regissören som vann och senare tv-kanalen NDR – som gjorde grävet att regissören betalt skådisar att spela torskar och prostituerade – av den modernistiska synen på sanning. Nämligen att den finns.


Det är att gå idémässigt bakåt. Tendenserna syns överallt. Tydligast är det nyttiga idiot-lingot om fake news som folk gillar att tjata om i tid och otid. Om det inte är näthat är det fake news. Men vet ni fake news förutsätter idén om att det också finns real news. Det förutsätter idén att något som objektivitet finns.

Vad sa du? Ah, det var Teddy Adorno som grät i sin grav.

När Lars von Trier och grabbarna eftersökte dogma, var det inte verkligheten de eftersträvade utan verklighetens estetik. Lysrör. Ni vet.

Kulturen har gått tillbaka till ett konservativt sätt att se sanning. Det är i sin ordning att högern gör det. Högerns begrepp kulturmarxist myntades just som sammanfattande glåpord för Frankfurtskolan. Den SKA göra det. Men borde det inte finnas en konträr tanke, säg, inom kulturvärlden? Vilka andra synsätt erbjuds där? Vem sällar sig till den, romantiska ja, men i alla fall motsatta, idén att i konsten finns sanningen, långt mer pålitlig än säg SvD:s nyhetsbevakning. För de har ju en agenda? Det vet vi ju.


Nu säger någon: konstnärer har också en agenda. Javisst är det så. Men i den konstnärliga premissen finns utrymme för en annan ärlighet. När jag säger att allt är påhittat och berättar utifrån det, blir det så sant det kan bli. Att kalla något för fiktion är att erkänna agenda. Man säger: Det här är en av sanningarna i världen. Det är också anspråket för genren dokumentärfilm. Det här är verkligheten genom min blick, betyder dokumentärfilm. Men så mycket om filmmediet måste väl folk känna till vid det här laget att utan den mänskliga handen finns ingen film? Varken fiktion, dokumentär eller reality.

När Lars von Trier och grabbarna eftersökte dogma, var det inte verkligheten de eftersträvade utan verklighetens estetik. Lysrör. Ni vet.


Det här kanske låter som att allt som är skapat står utanför lag och moral. Att allt skapat är av godo? Tvärtom. Det betyder att den skapande har ännu mer ansvar för produkten. Skaparen är produkten. Man kan aldrig hänvisa till en objektiv verklighet man råkade fota av.

Det är därför det är så smärtsamt med övergreppen i Paradise Hotel. Självklart bär gärningsmannen sitt eget ansvar. Men, det var ingen verklighet som avfilmades. Det var en verklighet som skapades. Den mänskliga handen signerad Mastiff.

Paradise Hotel är ingen evig plats i universum – det är en produkt gjord av människor på ett produktionsbolag. Deras program skapas. Av dem till och med. När de inte bröt blev de tillsammans med våldsutövaren ansvariga för den verkligheten som blev.


När jag gick på Dramatiska Institutet första året, blev vi skickade ut på Gärdesfältet med filmkamera för att göra intervjuer. Läraren sa: var inte blyga. Kameran gör att ni vågar mer och så berättade hon om att på frågan varför krigskorrar klarade så mycket brukar de svara att de gömde sig bakom kameran.

Att tro att det finns en objektivitet att gestalta är värre.

Susan Sontag resonerar kring detta i sin essä Looking at war, bland annat publicerad i The New Yorker första december 2002, där det mest extrema exemplet hur världens kändaste krigsfotograf  Robert Capa fotograferade samtidigt som han trampade på en landmina som han senare avled av i före detta Indokina, 1954.

Krigsfotograferna kunde gå längre och längre in i mörkrets hjärta för att det var inte de, det var kameran.


Inte för att bli helt Marshall McLuhan over here, men guess what. Det VAR de. Det var inte kameran. McLuhan igen, men: Mediet är en förlängning av en själv. Mediet är en själv och därför är man ansvarig för det. Fastän det känns både för den som tittar och ibland för den som skapar att kameran är ett slags deus ex machina som empatilös skildrar en objektivitet omöjlig att påverka. Nä gubbe, det var du och verkligheten finns inte. Mastiff filmade inte av övergreppet. De var med och skapade det, tillsammans med oss tittare.

Om man skulle göra anspråk på riktig dokumentärfilm borde man inte få klippa filmen. Varje klipp manipulerar filmens riktning. Eller sanning om man vill.

Det är en sak. Att tro att det finns en objektivitet att gestalta är värre.


Att nu 2021, tro att det ens existerar dokumentärfilm i bemärkelsen som Deutscher Dokumentarfilmpreis gör, sänker kulturen i ett mörker. Det kan förstås i den skrämmande värld vi lever i. Det kan vara en produkt av pandemins reella skräck. I en sådan värld vill vi gärna ha en sanning att tillgå.

Förut nämnda Adorno, frontfigur i Frankfurtskolan, sa ungefär att förnuft är en metod att avsäga sig världen. Alltså förnuft är en reaktion på medvetandets ångest över att världen i själva verket är motsägelsefull. Schatterad. Olik. Föränderlig.

Jag läser Adorno som att viljan att krampaktigt hålla fast vid objektivitet, som de här fake news-riddarna gör, bottnar i en rädsla för världens kaos.

Det är ett fabricerat sätt att få kontroll över något som är omöjligt att kontrollera. Adorno skrev detta efter ett krig och kanske är det applicerbart på vår postpandemiska tillvaro.

Han skrev att konsten talar till oss, inte som om den talar till oss, utan den talar till oss. När den gör det blir den per definition sann i sitt eget universum.

Enligt den tanken blir en diskussion om dokumentären använde sig av skådisar eller inte obsolet, i förhållande till kvalitén det vill säga, däremot är det intressant som filmteknisk metod.


Det handlar om mod. För att ge konst den dignitet den förtjänar måste man våga lyssna till verket. Därför är det meningslöst med sådana litteraturrecensioner som är så trendiga nu som nämner det prematura i verket i stället för verket. ”Texten är inte klar”, ”fel på radbrytningarna”, ”hon kan inte skriva” och ”hon är ingen författare”. Föreställningen om vad ”skriva” och en ”författare” är, är en rädsla tillhörande en värld där man forcerar objektiva definitioner. Dokumentärfilmen med skådisar finns. Den bildar ett verk.

I boken Adorno’s theory of philosophical and aesthetic truth (Columbia Press 2016) skriver forskaren Owen Hulatt att det finns en koppling mellan epistemologi och estetik: ”Art itself is a kind of knowledge”.


Författaren föreslår att Adornos förnuftsbegrepp ska förstås som en kontroll som existerar för att undvika självskada. Bevara sig själv och jaget. Skydda sig mot verklighetens omöjlighet. Att dela in film i dokumentär och fiktion, eller till och med nyheter i falska och sanna, är praktiskt, men kanske inte sant. Men det lugnar i oroliga tider.

Jag kan inte låta bli att tänka på det postpandemiska igen. Den konservativa strömningen borrar en blixt genom Europa. Filmpris i Berlin eller kulturkritik i Sverige. I stället för, som Adorno föreslår att, förkasta de kategoriska indelningarna av världen och lyssna när verk ska tala till oss för, försöker vi kontrollera verken (och upphovsmännen).


Men vi vet alla vem som vinner, med eller utan pris och lovord. Den som säger nåt på riktigt, som inte (bara) träffar förnuftets kontaktyta utan även det oformulerade. Naturen vinner. Döden. En solnedgång. Nåt som beskriver ett brustet hjärta.

Eller för att göra det konkret: 1Cuz och Greekazo vinner i introlåten Försent till Netflix Snabba cash som nu kröner en succé över hela världen. Låten talar till oss för den är fet, eller för att anknyta: sann. Samma låt som Malou och Arga snickaren försökte tvinga Greekazo att ändra texten på, och inte rappa om droger och mörker. De var så rädda han skulle hamna bakom galler. När det var de själva som satt där.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln