Tv-spelens fria agens är bara en illusion
Det är bara i litteraturen ”koden” är helt fri och tillgänglig för alla
Det är game over för bokläsandet; framtiden tillhör dataspelen.
Det hävdade Mattias Beijmo på den här sidan i förra veckan, och fick det nästan att låta som att det inte gör så mycket: ”Digitaliseringen har demokratiserat rösten, och en ny generation kulturskapare ser varje dag hur stor effekt internet haft för globalisering och mångfald.”
Som litteraturvetare känns det lite bakvänt att säga det, men jag tror att han har mer rätt om litteraturen än om digitaliseringen. För om Beijmos beskrivning av de problem litteraturen står inför är ganska träffsäker, är han förvånansvärt blind för digitaliseringens avigsidor.
Den ljusa bilden av dataspelsvärlden hängs bland annat upp på spelet ”The last of us ”2, där spelaren ”är” den lesbiska Ellie. ”Spelet kräver att de med kontrollen i handen har agensen i dramaturgin och de således kommer nära, för nära, Ellies identitet.”
Jag förstår poängen, men hur är det egentligen med den där agensen? Det är själva grejen med tv-spel, ja med allt internetanvändande skulle jag säga: det ger oss illusionen av att vara användare, känslan av att vara ett subjekt, det vill säga någon som bestämmer över sitt eget agerande. Du styr ett lag i en fotbollsmatch, du kör en motorcykel genom ett postapokalyptiskt USA, du svarar på en enkät som visar vilken typ du är, du surfar runt bland Youtube-klipp och Tinder-annonser. Du är valfriheten inkarnerad.
Det är bara det att det också finns ett väljande och en agens på skärmens andra sida. ”Algoritmerna under huven” som Beijmo formulerar det. Ettor och nollor, digital kod – sådant de flesta av oss vagt känner till, men inte kan beskriva i detalj just för att vi inte vet exakt hur det fungerar.
Men att det fungerar, och att vår agens är en effekt av algoritmerna råder det ingen tvekan om. ”I app-kulturen programmerar vi inte längre, utan programmeras som medieanvändare/konsumenter” som medieteoretikern Jussi Parikka beskrev det i sin bok ”What is media archeology”.
Det är ett förhållande som kännetecknar vår tid: allt agerande på nätet, minsta rörelse i en Fifa-match, är helt och hållet determinerade av en programvara vi inte har inblick i. Och bakom programvaran finns företag, bakom företagen aktiekurser, bakom aktiekurserna ägare, bakom ägarna vinstintressen … Och det intresset vill en enda sak: hålla dig kvar.
Deras mest grundläggande funktion är inte att berätta en historia, roa dig eller ens påverka dig, utan att ta din tid i anspråk
Är det inte djupast sett det som förenar alla de nya medieformat som har brett ut sig under de senaste decennierna: podden, instagramflödet, dataspelet och den streamade tv-serien? Deras mest grundläggande funktion är inte att berätta en historia, roa dig eller ens påverka dig, utan att ta din tid i anspråk. Förvandla dig till en lönsam funktion i en digital ekologi, genom att tilldela dig ”valfriheten” att skrolla vidare.
”Digitaliseringen har demokratiserat rösten” hävdar Beijmo. Det är i så fall en demokratisering i händerna på allt färre och större privata aktörer: Google, Facebook, Netflix, Amazon … Beijmo talar om ”mångfald” – då har man ganska låga anspråk.
Eftersom nästan alla – i det här landet även politikerna – beredvilligt bejakar detta är det svårt att se hur utvecklingen skulle vända. Det är ju så praktiskt att ha allt i samma telefon: musik, plånbok, bank, kamera, nyheter och förströelse.
Och i den utvecklingen drabbas mycket riktigt bokläsandet. För hur stor andel av dagens och morgondagens tonåringar kommer att hitta dit när de multinationella digitala alternativen är så mäktiga?
Naturligtvis kan man optimistiskt peka på ljudboken eller, som Helena Dahlgren, fanfiction eller andra motexempel som visar att litteraturen alltid hittar nya vägar. Eller också hävdar man stoiskt att det alltid har varit game over redan på förhand för den bästa litteraturen. Boethius skrev inte ”Filosofins tröst” för massorna om man säger så.
Den sortens exempel finns även i dag, även om det ligger en hel del i Lyra Kolis bild av hur samtidslitteraturen har blivit ett slags accessoarer till den författare som ska säljas. Vilket öppnar för ett tredje alternativ: om den litteraturen konkurreras ut av dataspel är det kanske ingen större förlust?
Till skillnad från dataspelens mjukvara är litteraturens genomskinlig och fritt tillgänglig för varje skribent, varje läsare
Kolis inlägg är en del i den debatt om ”gestaltning” som har förts i Göteborgs-Posten under de senaste veckorna. Lider den svenska litteraturkritiken av en klichéartad föreställning om gestaltning, eller är det tvärtom de som påstår det som rör sig med en naiv litteratursyn?
Som vanligt har de flesta sina poänger. Å ena sidan är det lätt att instämma i Agri Ismails klagan över det klichéartade recensionsönskemålet om ”mer gestaltning”. Å andra sidan har Mikaela Blomqvist rätt när hon invänder att all litteratur är gestaltning.
Men oavsett vem man håller med snuddar debatten vid ett svar både på frågan varför det, mot bakgrund av det scenario Beijmo beskriver, är viktigt med litteratur, och varför efterfrågan på skrivarkurser och fanfiction de facto är så stor.
Kort sagt: för att skrivandet är sin programvara. Att skriva litteratur –att gestalta, skapa, forma ett verk – är att arbeta med de koder som konstituerar mediet, koder som är nedärvda från Lagerlöf, Stiernhielm, Montaigne, Platon, Gilgamesh … Till skillnad från dataspelens mjukvara är litteraturens genomskinlig och fritt tillgänglig för varje skribent, varje läsare.
Att litteraturen är viktig handlar i det perspektivet inte bara om antalet läsare. Utan om att litteratur är den längst bevarade och mest avancerade formen för subjektiv självreflektion vi har. Den mest demokratiserade rösten, för att tala med Beijmo. Digitaliseringen hotar inte den funktionen, den förtydligar bara dess emancipatoriska halt. När antalet läsare krymper är det därför i slutändan inte ett problem för litteraturen, utan för samhället.