Coronaåret gjorde oss alla deprimerade
Elin Lucassi fångar pandemins stora känslor med bravur
En del gjorde det från början. Andra efter ett tag. Räknade dagar i isolering, karantänsdagar, tomma dagar. Dagar av tristess, ångest, lättnad. Grämer jag mig att jag inte från början till exempel lärde mig spela piano, noterade varje dags minimala rörelser, började plugga japanska? Nej, faktiskt inte.
Coronaåret 2020 (som uppenbarligen gled över i coronaåret 2021 utan någon större skillnad) har tecknats med bravur av Elin Lucassi i Karantändagboken (Galago). 42 veckors karantän, från mars och året ut, inleds med det korta avsnittet ”Tyrolen februari 2020”. Ett djupt andetag inför det märkliga tillstånd som skulle följa.
Visst är det stor igenkänning. Åtminstone om man tillhör den hemmaarbetande kasten, den som skuffas in i längtan efter social samvaro med arbetskamrater men som inte måste röra sig mer än nödvändigt i kollektivtrafik, på gator och torg. Vi som går och går på lunchen. Men uppdrag försvinner och oron gnager.
Jag tycker Lucassi fångar den märkliga dubbelheten i pandemitiden: det finns till att börja med en sorts lättnad i begränsningen, ett nyhetens behag. Sedan de ständiga bakslagen, upplevelser som går om intet. Vi blir alla mer eller mindre deprimerade, och ”en deppig kan inte lyfta en deppig vilket gör det svårt att vara en god vän i en pandemi”.
Det är något med de starka kontrasterna mellan normalt/onormalt, begränsningar/frihet som passar så alldeles utmärkt att skildra i serieform. Skarpt svart mot vitt – här finns knappast gråskalor – bidrar till en känsla av frihet mitt i det mörka.
Elin Lucassis tecknarstil är också omisskännligt personlig, när en mun öppnas som ett gap mot intigheten vet man att det är hennes figur, att den med små medel kan fås att uttrycka stora känslor. Och känslorna har ju varit stora detta år. Aggressioner har följts av känslan av solidaritet och glädje.
Scener som biter sig fast är jagpersonens många besök på simhallen, hur jobbigt det är när det är trångt och hur svårt att undvika att bli den där jobbiga människan som säger till (och som har rätt).
Tv-serievärlden får komma in som referens när förmågan att följa restriktioner diskuteras: är du Spock i Star Trek eller Homer Simpson? Kan du förstå och följa ett råd, eller är du bäst på att ”tänka själv”? Om något ska sammanfattas av både året och Karantändagboken är det kanske detta enda – vi måste alla försöka hålla balansen. Vi är ju i det här tillsammans.
