Kanyes kärlekssmärta gör mig rädd på riktigt
Han är barnet – i både kärleken och konsten
Livets hela drama i en människa. Jag vet inte vad man ska säga om livet. Det är svårt. Man får en påse med olika val och allt kan verka på väg upp, mer, mer och man är på en slags topp och blickar ut över drömmar som är förverkligade men också över beslut och val man gjort som såg bra ut när man tog dem men nu är oåterkalleliga stumma definitiva.
Kanyes begåvning förpliktigar. Han är vår tids största konstnär och vidden av det är hans egen mantel. Kanske tänkte han att han skulle vara lycklig också. Den första människan som valde sin förmåga utan att förlora nåt, men han har fuckat upp. Hon kommer aldrig vilja ha honom tillbaka. På Instagram har han en större följarskara än Sveriges befolkning och där skriker han ut sin olyckliga kärlek. Ta mig tillbaka skriker han. Han gråter som en hysterisk tjej fast med status. Det är sällan skådat. Han gråter så som man själv vill göra för att upphäva livets gång och de oundvikliga separationerna som definierar det. Kom tillbaka!!! En poet är den som säger min inre röst innan jag vet vad värken i bröstet betyder. Men även glädjen.
Det är som att han försätter sig i ett tillstånd där konventionerna inte får vara med i skapandet
Kanye har sagt att ju mer barn han är när han gör musik, desto bättre blir det. 20-åringens förälskelse, 15-åringens rastlöshet, men det är i femåringens förundran över världen han är som bäst. Lekfullheten, enkelheten och lusten märks i musiken och de ibland busiga rimmen. Begåvning försvinner inte ju barnsligare han blir. Det är som att han försätter sig i ett tillstånd där konventionerna inte får vara med i skapandet. Det är hänförande.
På samma sätt är det barnet som inte kan förstå att varför älskar du inte mig? Hela Donda är att återigen gå in i mammans brinnande hus. Innan dess har han hittat en varm förlåtande pappa i en Gud. Att Kim är en egen individ bryter narrativet. Modern ska inte tänka på sina egna behov. Hon uppstår i barnets blick. Men mamman talar. Mamman rör sig. Mamman orkar inte längre.
Där är vi nu. Det är barnet. Både i kärleken och konsten. Vad är barnet om inte en person som ännu ej lärt sig konventioner? Samma sak som definierar bra konst. Utan tvekan är han nutidens Mozart men också nutidens Strindberg. Kärlekssmärtan genljuder från En dåres försvarstal. Det gör den också obehaglig. Jag var tveksam till tacka ja till att skriva den här texten för jag är rädd att någon dör. Antingen han själv eller hans älskades nya beau. Den realiteten gör att det är på riktigt och i dag är inget på riktigt. Vi sitter på våra rövar och ser Stjärnorna på slottets stjärnor kurera sin egen autenticitet. Konstigt att alla är sårbara. Men att ingen gör bort sig. Det måste man för att nå till den punkt då sårbarheten blir en skapande kraft i att den förenar människor. Det är som en förlossning. Blod och pinsam avföring och ut kommer liv.
Kanye West är aktuell på Instagram med att lägga upp och deleta meddelanden om livet och kärleken och faderskapet och aggressionerna och olyckan och med en ny dokumentär i tre delar på Netflix med premiär i dag.
