Digitaliseringen gör oss dummare – för evigt

Frågan är vad som händer med elevernas förmåga till lärande när skolan använder allt fler verktyg

”Problemet är att ju mer ”användarvänliga” de digitala verktygen blir, desto mindre blir i längden elevernas självständighet och makt”, skriver Sven Anders Johansson med anledning av frågan om de digitala verktygens plats i skolan.

Är det ett problem att svenska skolelever inte längre kan använda papper och penna? Är det dags att skrota Skolverkets digitaliseringsstrategi? Svenska Dagbladets ledarredaktion har drivit den linjen ett tag, och nu har Liberalerna – opportunismens företrädare i svensk politik – uppenbarligen svängt i frågan. 

Det fick Mattias Beijmo att dra ut till digitaliseringens försvar här på sidan. Bland annat påstår han att skolkoncernerna är emot digitaliseringen för att den är dyr. Verkligen? Det är dyrare att tillhandahålla biologilektioner i ett laboratorium än att låta eleverna titta på laborationer på Youtube – den sortens lösningar är tyvärr inte bara fantasier i dagens svenska skolverklighet. Det är där vi har hamnat tack vare digitaliseringsvurm och vinstdrivande skolföretag. 

 

Men det som står på spel här överskrider friskolehaveriet. Ytterst handlar det om vad skolan ska vara till för i en tillvaro där alltmer av våra förmågor lämnas över till digitala verktyg. Vad ska skolan göra? Med Beijmos sätt att resonera: hänga med i svängarna. Bejaka digitaliseringen! Tycker man något annat så lever man i en pilsnerfilm. 

Beijmo verkar föreställa sig eleven som en autonom individ, någon som ska ”utforska världen”, antingen med linjerade block eller via uppkopplade skärmar. Underförstått: någon som, i enlighet med de dominerande pedagogiska idealen, själv bestämmer över sitt lärande och sina verktyg. Men vad återstår egentligen av dessa individer när förmåga efter förmåga överlämnas till verktygen? Vem eller vad finns kvar som kan stå för utforskandet lärandet, och varför, när apparaterna gör det åt oss? 

Problemet, menar jag, är att ju mer vi uppfattar oss som självständiga användare av digitala verktyg, desto mer förvandlas vi till osjälvständiga funktioner av digitala system. För något decennium sedan började forskare tala om ”digital demens”. De syftade på sådant som att vi inte längre kan uppge våra telefonnummer, eller att unga i allt lägre grad känner till sina anhörigas födelsedagar. Det beror, menade hjärnforskaren Manfred Spitzer, på att våra kognitiva förmågor överlämnas till Google & Co. Kort sagt: Internet gör oss dummare, för evigt.

 

Man kan invända att människan alltid har varit beroende av olika former av tekniska hjälpmedel. Kanske är det, som filosofen Bernard Stiegler föreslog, rent av vår förmåga att anpassa oss till tekniken som gör oss mänskliga. 

Men gäller det oberoende av hur tekniken utvecklas, och vem som äger den? Gäller det även om datorernas kunskapsförmåga blir större än människornas, och när systemen erövrat en kapacitet att förbättra sig själva? ”Digital demens är kanske inte en sjukdom”, konstaterar medievetaren Marcel O’Gorman, ”men symptomen begreppet identifierar kan mycket väl vara resultatet av ett krig om kognitionen som förs av några av de mäktigaste företagen i historien.”

Ett krig om kunskapsförmågan? Ja, det är i alla fall ett sätt att förstå den utveckling där våra digitala proteser tar över alltmer av vårt görande. Vi behöver inte längre kunna skapa inre röster av texter, kunna teckna bokstäver, kunna läsa kartor, kunna skriva essäer – ljudboken, word-programmet, gps-funktionen och chatboten kan göra det åt oss. Jättesmidigt. Men är det önskvärt? Problemet är att ju mer ”användarvänliga” de digitala verktygen blir, desto mindre blir i längden elevernas självständighet och makt; deras förmåga att utveckla sina kroppars potential – till tänkande, läsande, räknande, sjungande, fantiserande… 

 

Inom pedagogiken har det under det senaste decenniet talats mycket om ”literacy”, förmåga till lärande. Jag tänker att det är lite som med den individuella valfriheten: det myckna ordandet om den är ett symptom på dess borttynande.  

Jag skulle önska mig ett Skolverk som såg detta som ett bekymmer, istället för att tvinga till och med förskolor att digitalisera sin verksamhet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.