Bianca Ingrosso säljer våra små skitdrömmar
Dokumentären ”Imperiet Bianca” blottlägger ett sjukt system
”När fan är jag lycklig?”
Det är Bianca som får frågan, och inte kan svara. Bianca Ingrosso, the one and only, denna absoluta fixstjärna. Den största av alla, åtminstone för tjejer i vissa åldrar.
Bianca är perfekt. Hon är både begåvad och vacker och snäll. För att inte tala om avslappnad, mänsklig, rolig.
Jag tittar på dokumentären ”Imperiet Bianca” på Discovery+. Den handlar om hur Bianca Ingrosso startar ett sminkföretag. Efter ett tag kommer ett investmentbolag in som ägare och Bianca tappar kontrollen över sin skapelse. Hon mår inte bra, hon jobbar hela tiden, men det är inte kul längre, kraven på lönsamhet och leverans bara ökar. Hon är rädd för att göra folk besvikna. Hon simmar i en flod av kärlek och bekräftelse men det är kritiken som gnager i henne.
Och sedan gnager serien i mig. Varför?
Därför att Bianca verkar så ledsen hela tiden.
Därför att allt i hennes liv handlar om pengar och framgång. Alla relationer, allt hon gör.
Därför att Biancas stora intresse är smink och utseende. Och att det inte verkar lustfyllt, utan glädjelöst.
Men kanske mest för att allt är så perfekt. Till och med det sätt Bianca mår dåligt på.
I dokumentären och intervjuer är Bianca ledsen för att hon jobbar för mycket, för att hon spyr upp sin mat och inte styr över företaget. För att hennes bästa kompis ska sluta jobba för henne, och hon blir osäker på om vänskapen kommer hålla. Bianca framstår som snäll och omtänksam. När hon visar sig sårbar så känner jag ömhet: duktiga Bianca, jag vill att det ska gå bra.
Kvinnokroppen är den perfekta projektionsytan för kapitalismen
För att sälja grejer i dag och vinna följarnas hjärtan behöver du vara sårbar, trasig. Du behöver framstå som om du lämnar ut dig själv och ditt innersta. I ungdomskulturen är det dåliga måendet, framför allt bland tjejer, en egen estetik, en identitet. Att vara en lyckad, stark och leende girlboss är så 2014. Det är skönt att den lögnen krossades. Men är dagens bättre?
Det sårbara är ingen slump. De plattformar där vi i dag lever våra liv formar och driver kulturen åt det hållet. Det är business. För både algoritmerna och investerarna är en ledsen Bianca Ingrosso som oupphörligt skapar content och använder sitt vemod till att sälja smink till fjortonåringar jackpot.
Bianca Ingrosso navigerar perfekt i denna värld. Hon är optimerad för den. Hon optimerar för den. Hon är uppmärksamhetsekonomins väpnade gren, dess ansikte utåt.
Jag är rädd för Bianca för att hon säljer den här tidens skitdrömmar så effektivt, så ödmjukt, så sårbart. Det finns inget sätt att kritisera den som blottar sig, och hon har ju inte heller byggt detta system. Hon bara lever i det, upprätthåller det, säljer det vidare i ett sofistikerat pyramidspel. Det är så hon framställer sig i dokumentären, som en tjej som bara vill jobba och vara snäll. Sedan kom de onda Handelskillarna in och tog över, och piskade på henne.
Men storyn är inte så enkel. Det är ändå Bianca som står för drömmarna. Skitdrömmarna, som Nina Björk sade. Faktum är att hon bygger sitt mångmiljonimperium på att kränga skönhetsstress till tonårstjejer, att hon fyller läpparna med fillers och samtidigt vill vara en förebild.
Unga mår allt sämre och framför allt tjejer. De känner stress, ängslan och oro. De sitter med mobilen och jämför sig, med Bianca och alla andra. Den är så hård, den här kapitalismen, den här kulturen som våra barn lever i. Jaget är ett objekt som hela tiden måste visas upp och bedömas. Det finns så få platser för vila, utanför scenen. Till och med betygen är en handelsvara, allt ska mätas och värderas men inget är på riktigt.
Att kritisera genomkommersialiserad, skadlig tjejkultur känns på många sätt helt omöjligt. Det finns ingen väg in, bara ett obehag. Svaret blir: varför är du taskig mot Bianca, hon har inte gjort något. Det är inte hennes fel att hon säljer underkläder för ett bolag som har fruktansvärda arbetsvillkor, hon har inte byggt det här systemet, hur skulle hon kunna veta? Det är som att försöka bråka om något viktigt med någon som direkt börja gråta och tycka synd om sig själv. Det slutar alltid med att det är hon som får tröst.
Kvinnokroppen är den perfekta projektionsytan för kapitalismen. Alla har vi dessa grundläggande drivkrafter i oss: längtan efter skönhet, begär till den andre, viljan att behaga och leka med identiteter. Det är inget nytt i kulturen, i idé- och modehistorien. Men det finns ingen frihet eller lek i den här sjuka buren som vi byggt. Vi är fångar i ett system som med alltmer sofistikerade metoder tjänar pengar på unga tjejers dåliga mående. Det finns bara anpassning, utplåning, kassa analyser.
Min dotter har precis börjat med mascara. Jag säger: du är fin som du är, men om du vill börja sminka dig så får du det såklart. Jag hjälper dig i så fall! Sen försöker jag prata om konsumtionssamhället, om utseendehets och ätstörningar. Hon stirrar blankt tillbaka. Jag vill slita mobilen ur händerna på henne och säga: akta dig för Bianca! Men hur skulle jag kunna göra det? Vi har inte ens ett språk för att kunna kritisera skitdrömmarna som våra barn deformeras av.
