Nu är det inne att vara helt ute
Fantasilösa norm core hippaste modet just nu
MODE Chinos, t-shirt, fleecetröja och vindjacka. En billig keps på huvudet och ett par Crocs med vita sportsockor på fötterna. Det kan låta som en småstadsbo i kön till Eiffeltornet. Men det är så de allra mest avancerade konsumenterna ser ut på de hippaste gatorna i New York, London, Tokyo och Stockholm.
För där sprids just nu norm core, en modetrend som enligt en artikel i New York Magazine gör det svårt att “skilja konstskolestudenterna från turisterna”. Den går nämligen ut på att medvetet anamma en så fantasilös klädstil som möjligt. Tänk herravdelningarna i en förortsgalleria och du har en god idé om vad det är som gäller – för både män och kvinnor.
Att trendkänsliga modelejon plötsligt väljer mjuka allvädersplagg och foträta skor i stället för avancerade frisyrer och skyhöga klackar kan låta förvånande. Särskilt som vi de senaste åren har sett ett mode anpassat efter bloggformatet och de sociala medierna. Det har betytt starka färger, avancerade mönster, udda former och stora accessoarer; sådant som fastnar på bild och genererar många klick. Men i alla trenders kölvatten kommer en kontrasterande mot-trend, och det är förmodligen den vändningen som innebär att Jerry Seinfeld och Steve Jobs ser ut att bli några av vårens mycket oväntade stilikoner.
Utöver de övertydliga uttrycken verkar dessutom många norm core-företrädare ha tröttnat på själva idén om att vi med kläder kan iscensätta våra jag. Att skapa rörlighet mellan olika självvalda identiteter är modets gåva till mänskligheten – en fantastisk möjlighet för oss alla att visa upp våra unika personligheter för världen med hjälp av kläder.
Men det är också en idé som på senare år fått väldigt stor spridning och blivit smått förhärskande; en påtvingade dresscode som uppmanar oss alla att ständigt klä ut oss till den eller det vi helst vill vara. I det perspektivet erbjuder norm core ett befriande alternativ: Kläder som nästan inte signalerar något alls gör ju bäraren fri, oskriven, ja nästan lite mystisk.
Dessutom är det svårt att inte dra paralleller till övriga samhället. Vi lever i en tid då den genomsnittliga människan, hon som utgör normen, både håller på att blir mer sällsynt och successivt får allt lägre status. Vi ser det inom forskningen där subkulturerna tar allt mer plats från majoritetskulturen. Vi ser det inom medierna, där normen framför allt figurerar som boxboll, ett fenomen som i minoriteternas namn ska utmanas och kritiseras.
I Sverige ser vi det framför allt inom politiken. SD är så klart typexemplet där man i brist på faktiska hållbara lösningar som skulle förbättra livet för den genomsnittlige svensken flyttar ljuskäglan till minoriteten, invandrarna. Men även andra partier vet hur mycket lättare det är att plocka poäng genom att gå med i Pride-tåget än att faktiskt hitta långvariga lösningar på de frågor som berör de stora massorna (vård, skola, äldreomsorg, jämlikhet och så vidare).
I det sammanhanget blir norm cores smått fetischistiska intresse för den alldeles ”vanliga”, vita, heterosexuella, familjebildande medelklassmannen något unikt och oväntat.
Det är ju en trend som egentligen borde smälta in i massorna och försvinna – om det inte vore för det faktum att normen inte längre är normal.
