Ingen frågar: Vad har du tänkt ha pengarna till?
Snabblån och låga räntor en självklarhet för unga
I SVT:s långkörare ”Husdrömmar” avslutas varje avsnitt med en husesyn, där man får se resultatet av ägarnas renoveringsslit. Kanske får man se en drömmig lounge med utsikt mot ett skogsbryn, ett kök med vackra bänkskivor i återvunnen marmor eller ett sovrum där man vaknar under frilagda bjälkar fler meter upp.
Det är roligt att se men som den gnetigt lagda person jag är tycker jag att det är minst lika intressant när programledarna Anne Lundberg och Gert Wingårdh frågar husbyggarna om budgeten. Höll den? Oftast har den inte gjort det. Ibland har de dragit över med flera hundratusen eller miljoner. Det här är ju ”Husdrömmar” och inte ”Lyxfällan” så följderna av detta framgår inte, men en sak är klar: att låna pengar är i dag så väldigt normaliserat. Och inte bara till det nödvändiga utan även till marmorn.
Så har det inte alltid varit. I SR kan man just nu höra serien ”Skuldsamhället” – hittills har tre delar sänts – med den illustrativa underrubriken ”Om hur Sverige blev ett land där lån är nödvändigt för i stort sett alla”. För så är det ju: hur ska man annars kunna bo? Att äga sitt hem, i stället för att hyra det, har i decennier drivits som det politiskt önskvärda och som en livsstil. Och det är i princip riskfritt att investera i sitt boende – man får tillbaka det man lagt och sen ytterligare lite som man kan lägga in i nästa hem. Eller?
Det blir så tydligt att vi verkligen lever i en lånekultur
Nej, faktiskt inte, påpekar forskare i ”Skuldsamhället”. De senaste årens lånefest och bostadskarriärer är historiskt unika och inleddes med 1980-talets avreglering av lånemarknaden. Många har efter det kunnat bli rika på att bara bo, i hus vars realvärden ökat ett par gånger om. Men efter inflationskrisen 2022 kan sötebrödsdagarna vara över. Kanske är vi på väg mot ett historiskt normaltillstånd, då realvärdet på fastigheter ökar bara långsamt.
Men även om frågan hur vi ska ha råd att bo angår precis alla är det något annat jag fäster mig mest vid när jag lyssnar på ”Skuldsamhället”. Det blir så tydligt att vi verkligen lever i en lånekultur, som präglat särskilt de födda efter avregleringarna, som inte har minnen av annat än låga räntor och snabba lån. De som har så svårt att komma in på bostadsmarknaden i dag.
För det är ju inte bara bostäder man lånar till utan till – allt. Enkla, digitala lösningar gör att man i dag kan köpa hämtmat på avbetalning, eller handväskor och böcker; saker man unnar sig. I serien görs korta intervjuer med unga och de vet att de inte borde men gör det ibland ändå: köper först och betalar (mer) sen.
Om unna sig-kulturen är nog så dum finns ju också det rena missbruket. I ”Skuldsamhället” berättar Mattias Johansson om hur han i 20-årsåldern började reglera sin ångest genom nätspel. Vid 25 hade han skulder på en halv miljon. Lånen hade han fått snabbt och enkelt på sms till skyhög ränta, men också hos Swedbank och Nordea. Skammen och ansvaret faller bara på honom och nu betalar han medan livet står på paus. Jämnåriga köper hus och får barn men han vill vänta tills inte bara skulderna är borta utan tills han också har en liten buffert. Han tar alltså fullt ansvar och i programmet påpekar Tobias Davidsson, som forskar om unga och skuldsättning, att de skuldsatta verkligen gör just det – bär skammen och tar ansvaret, straffas ekonomiskt för sitt beteende. Ibland för resten av livet.
På tio år har det totala skuldbeloppet hos Kronofogden nästan fördubblats
Davidsson säger också att som systemet fungerar i dag, med en myndighet som driver in skulder utan preskriptionstid, ligger nästan all risk med dåliga lån på låntagaren. I en sån kultur kan låneföretag växa fram som riktar in sig särskilt på ekonomiskt sårbara personer – här finns inte sällan psykisk sjukdom och missbruk – att låna ut penar till. ”Det är någonting som är perverst i ett sådant system”, säger han och det är lätt att hålla med. Bakom babbel om eget ansvar och fria val ligger ren omoral.
Det tycks också bli allt fler som inte klarar av att hantera sina skulder. På tio år, mellan 2015 och 2025, har det totala skuldbeloppet hos Kronofogden nästan fördubblats, och under samma period har antalet personer som ansökt om skuldsanering mer än tredubblats. Dessa siffror har jag hämtat från en pressträff som finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) hade i april, då han sjösatte en utredning för att ”pröva ett antal frågeställningar” kring så kallade evighetsgäldenärer, alltså personer som suttit fast i skulder under mycket lång tid. Så ja, det finns en politisk insikt i att den svenska lånekulturen inte är sund.
Men det finns också något att förändra i hur lånen ges, det slicka, snabba sättet man kan klicka hem ett lån utan att behöva prata med en enda person. Tobias Davidsson, som har intervjuat många unga med skulder, säger att det kan räcka med ett någon frågar ”Vad ska du ha pengarna till?” för att eftertanken så att säga ska komma före och man hejdar sig.
Scenkonstpodden: Kritcirkeln med Willem Dafoe
