Är det lösningen – ska alla ta Ozempic nu?
Nya dyra mediciner kan inte vara samhällets enda svar
När jag gick på läkarlinjen och lärde mig om magens hormonella reglering sa en föreläsare att det läkemedelsbolag som hittar en medicin för att kontrollera hunger kommer ta över marknaden. Nu verkar det ha hänt.
De så kallade GLP-1-analogerna har tagit världen med storm. Från början diabetesmediciner, men sedan man såg att de även kan ge kraftig viktnedgång har läkemedelsbolagen sprutat ur sig studier och nya versioner av molekylerna.
Hormonet GLP-1, glucacon-like peptide-1, har en roll i mättnadsregleringen och saktar ner magsäckens tömning, vilket gör att man inte blir hungrig. Med en GLP-1-imitatör i blodet vill man inte äta, allra minst fet mat, och man blir lätt illamående.
Medicinerna är efterfrågade, till den grad att de varit svåra att få tag på, men trots det pågår det idog marknadsföring mot läkare. Jag var nyligen på en så kallad läkemedelslunch, när doktorer får betald mat på jobbet för att lyssna på ”produktinformation”, för semaglutid, som Novo Nordisk säljer under namnen Ozempic, Rybelsus och Wegovy. ”Ni ska se det här som en möjlighet, ett nytt sätt att hjälpa era patienter” uppfordrade försäljaren. Jag tittade ner i min geggiga bjud-pokébowl och försökte känna att jag inte är köpt.
Vi vill ju hjälpa. Att behandla övervikt före GLP-1-revolutionen var ett deppigt kapitel. Inga dieter, stödprogram, läkemedel, dietister eller träningsregimer har gett bibehållen vikt på lång sikt. Fettet är hormonellt aktivt och motarbetar envist bantningsförsök, vissa kallar det för ett eget organ, och ytterst få lyckas gå ner och hålla vikten genom att trotsa starka hungerkänslor.
Det enda effektiva vi tidigare haft är magsäcksoperationer. Att snorkiga, smala läkare skäller på patienters dåliga ”karaktär” har varit kontraproduktivt. Socialstyrelsen har i sina rapporter pekat på att patienter med fetma blir dåligt bemötta, diskriminerade från behandlingar och undermåligt undersökta av sjukvården.
Alla fetmaforskare påpekar att det krävs samhällsförändringar
Samtidigt har övervikten ökat i hela världen. Redan 2012 slog man fast att övervikt är ett större problem för världen än hunger i Global burden of disease report. Det är en ledande orsak bakom stroke, hjärtkärlsjukdom, diabetes, njursvikt och leversvikt, som kallas ”metabola syndromet”. I USA är fettlever den snabbast ökande orsaken till levertransplantation. I alla länder förutom subsahariska Afrika ökar övervikten på grund av en västerländsk livsstil, skräpmat och av företagen noggrant framforskade produkter som stör normal mättnadsreglering. Det verkar också som att barn till tidigare svältande generationer är mer benägna att öka snabbt i vikt, genom en relativt nyupptäckt mekanism som kallas epigenetik. I Indien har 11 procent av befolkningen diabetes, och det som tidigare kallades åldersdiabetes drabbar nu barn.
För några år sedan passerade vi 50 procent i Sverige. Nu klassas drygt hälften av alla svenskar som överviktiga. Ökningen har varit särskilt snabb för unga, nästan vart fjärde barn i åldern 6–9 år är för tunga. Stillasittandet ökar, liksom skärmtiden. I en undersökning från Livsmedelsverket i höstas såg man att hälften av de allra minsta barnen äter mer kött och chark per vecka än maxrekommendationen – för vuxna. Folkhälsomyndigheten slog nyligen fast att ”vuxnas matvanor fortsätter att utvecklas i fel riktning”; frukt och grönt minskar, läskkonsumtionen ökar. Vår kondition är också kraftigt sjunkande, sämre än den varit på 20 år.
Vad ska vi göra åt det här?
Vi i vården plockar bara upp resterna från samhället, sa en folkhälsoprofessor till mig en gång. När barnen blir stora och leverproverna börjar stiga, eller knäna börjar smärta, finns vi där. Vår västerländska kultur, som vi exporterar till resten av världen, brukar kallas ”obesogen”. Den främjar viktuppgång. Alla fetmaforskare påpekar att det krävs samhällsförändringar, en aktiv folkhälsopolitik, inte ett enskilt läkemedel. Reglering av skräpmatsproducenter och reklam, rörelsefrämjande miljöer, billigare frukt och grönt, sockerskatt.
På flera sätt liknar den ökande övervikten klimatfrågan. Vi vet att massiva samhällsförändringar krävs, men vi vet också att de aldrig kommer ske, och därför sätter vi vårt hopp till tekniska lösningar. Sug upp och pressa ned koldioxiden i marken, så vi kan fortsätta plundra planeten. Ta en dyr spruta för att dämpa hungern.
Är det vår lösning, ska alla ta Ozempic nu? I dag är preparaten bara subventionerade för diabetes, men många väljer att betala cirka 1 500 kronor per månad själva. Eftersom så många bär på extrakilon skulle en subventionering för övervikt kräva en höjning av statens utgifter för läkemedel. En budgetpost som redan ökar eftersom det hela tiden kommer nyare, dyrare mediciner, varför regeringen nyligen tog det extremt impopulära beslutet att minska den generella subventionen för läkemedel.
Den bärande frågan för hälsoekonomerna är om man kan räkna hem det på totalen. En kanadensisk forskargrupp försökte nyligen besvara om livslång behandling med semaglutid för överviktiga skulle vara kostnadseffektivt sett till undvikbar hjärtkärlsjukdom. Nja, var deras svar, det skulle leda till stora undanträngningseffekter för annan sjukvård.
Vi ser inte en endaste tendens till annan folkhälsopolitik
Vi står mitt i den hormonella revolutionen för fetmabehandling och läkemedelsbolagen täljer guld. De behöver inte bjuda läkare på luncher, preparaten säljer sig själva. Novo Nordisk har ensam höjt Danmarks BNP och blivit Europas högst värderade bolag. Den amerikanska konkurrenten Eli Lilly ligger hack i häl med sina liknande mediciner.
Mycket av diskussionen kring de nya preparaten har handlat om Hollywood-kändisar och extrema smalhetsideal. Men för oss i vården handlar det om att färre personer ska hamna i dialys. Att antalet levertransplantationer ska minska, inte öka. Att barn ska kunna röra sig fritt och att deras höfter och ryggar ska hålla så länge som möjligt. Att färre piller ska behövas för diabetes, högt blodtryck och åderförkalkning.
”Häll det i vattnet!” brukar läkare skämta om läkemedel för de stora folksjukdomarna. Det är ett uppgivet skämt – vi i vården sysslar med konsekvenserna av samhället, inte med samhället i sig självt. I den senaste versionen av Global burden of disease skriver författarna att ”de nuvarande metoderna för att begränsa ökningen av övervikt och fetma har svikit en hel generation av barn och ungdomar.”
Under förra året uppmärksammade flera forskargrupper att risken för en ovanlig ögonsjukdom verkar dubbleras för diabetiker som tar semaglutid, och fler biverkningar kommer garanterat dyka upp ju mer långtidsdata vi får. Det vore en total katastrof om vi började behandla massor med barn med hormonläkemedlet, om det visar sig ge allvarliga biverkningar längre fram.
GLP-1-medicinerna kommer hjälpa många, men det kan inte vara samhällets svar. Var är kraven på de cyniska skräpmatsproducenterna? Var är visionen och politiken för friska barn, en frisk befolkning?
Vi ser inte en endaste tendens till annan folkhälsopolitik, trots att alla fattar att det är det som behövs. Det enda vi har är nya, dyra mediciner.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
