Det är inte Tinder som har gjort oss ytliga

”Love is blind” är en talande bild av konservatismens återkomst

Av: Elina Pahnke

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Amber Pike i ”Love is blind”.
Foto: NETFLIX
Amber Pike i ”Love is blind”.

Jag har alltid tyckt att oron för Tindersamhället är förmäten. Den skvallrar om en övertro på dejtingsamhället innan appen, som om vi då såg rakt in i varandras själar i stället för att ligga med folk vi attraherades av. 

Visst konsumerar vi varandra. Och visst bläddrar vi förbi potentiella relationer. Men är det verkligen våra appar som skapat känslan av att kärlek är ytterligare en vara på marknaden?

När Netflix ger sig in i dokusåpans dejting-genre presenterar de en rad deltagare som menar att det är omöjligt att träffa någon i dag. Till skillnad från andra serieskapare har streamingjätten tillgång till enorma mängder data om sina tittare. Love is blind är sista bossen i genren.


Kärleksexperimentet går ut på att de medverkande inte kan se varandra när de börjar dejta – i stället ska de sitta i varsin kokong och prata om livet. För att få möta varandra måste någon gå ner på knä och fria. 

Vilket sker, efter sisådär tre dejter. När de släpps ur sina kokonger är de faktiskt attraherade av varandra. Alla är nämligen jättesnygga. En av männen som hittar kärleken, menar att ”det viktigaste inte är fysisk attraktion utan vem som sitter vid ens dödsbädd”, och gifter sig sedan med sin tjej som är en tia. 

En deltagare beskriver experimentet som ”motsatsen till modern dejting”. Han är visserligen en av de anonyma personer som försvinner ur serien utan förklaring, som en Tinderprofil som aldrig ges chansen. Inte heller ser vi mer av kvinnan som säger att hon ”är här för att det finns män som vill binda sig”. 


Men jag vill ändå uppehålla mig vid deras tilltro till upplägget en stund. Här befinner de sig i en värld där allt beständigt tycks förflyktigas och kryper desperat tillbaka in i en grotta i längtan efter fast mark. En mer talande bild av konservatismens återkomst är svår att hitta.

Så blind är berättelsen om kärlek att det enda alternativet till onödig konsumtion tycks vara långvarigt ägande. De glömmer att anledningen till att folk gifter sig mindre i dag är att färre kvinnor är ekonomiskt beroende av äktenskapet. 

Och de glömmer att det ­inte var Tinder som skapade känslan av att vara utbytbar, utan en raserad välfärd och en otrygg arbetsmarknad. Varje löfte om beständighet blir här en vacker lögn om trygghet i en osäker värld.  


Mark, en av de medverkande, är så sugen på kärnfamiljen att han tatuerat in ett kors med plats för två namn, ämnade åt hans framtida barn. När han friar till Jessica, som vägrar att se honom som annat än en tio år yngre felmatchning, vägrar han att ge upp. Hellre tillbringar han sitt liv med denna kvinna som inte vill ha honom, och som trånar efter en annan man, än att ge upp sin äktenskapliga instinkt. 

Att tro att den här existentiella krisen beror på teknologiseringen är ett bekvämt sätt att analysera en värld i omvandling. Men så länge vi tror att det är Tinder som gjort oss ytliga och oförmögna till livslång omsorg kommer Mark att sitta där med sin ofärdiga tatuering och undra varför han känner sig så ensam. 


Jag spår en framtid där människor blir tillsammans med sina ex i sitt desperata sökande efter en falsk trygghet. Jag spår förnekelsen som uppstår när man sätter all sin tilltro till tvåsamheten. 

Och jag vill inte sitta i den där grottan.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.