Black friday – en enda stor påverkansoperation
Varför försöker jag hitta meningen med livet på Elgiganten?
I Tage Danielssons film ”Mannen som slutade röka” från 1972 ärver storrökaren Dante en förmögenhet på villkoret att han fimpar för gott. Dante hänger sig i stället åt andra laster, ity summan av lasterna måste vara konstant.
Efter fem veckors nykterhet känner jag av samma skäl ett bultande behov av destruktiva mönster. Exit: ginbaserat omdöme. Enter: menlös konsumtion. Svejs, Spice Bar. Tjena, Gallerian.
Länge trodde jag att Black Friday var något slags kampdag, på samma vis som Pride är ett uppror. Men Black Friday är blott medelklassens försök att – med kundvagnar som artilleri – återta gatorna från läbbiga Palestinademonstranter.
Ulf Kristersson säger att vi inte ska ta utländska konflikter till Sverige. Utländska shoppingtraditioner breder däremot ut sig som en Nato-övning utan att det problematiseras av villaägare med Substack. Kanske har vi att göra med en utländsk påverkansoperation utförd av DHL? Sista veckan i november har folk i stadskärnan typ lika mycket hyfs som IDF.
Hur som helst. Det är förstås inte internationella konflikter som regeringen fruktar. Den räds utländska känslor. Shopping saknar sådant, eftersom den bygger på kvitton. Men jag är inte här för att höja min självkänsla. Jag är här för att sänka min bolagsskatt. Det gör mig till den enda personen på Black Friday som faktiskt jobbar. Jag är Chief Financial Planning Officer över mitt eget liv.
Många som slutar supa börjar löpträna. Eller fiska. Tyvärr gör jag redan båda. Däremot är jag troligen ensam i den här gallerian om att jaga ergonomiska kontorsstolar klädd i en ullrock från Dries Van Noten. Jag har redan allt – bostad, looks, partner, böcker, skivor och ett snällt barn. Varför försöker jag hitta meningen med livet på Elgiganten?
Att inte supa får mig att känna känslor som jag inte har beställt. En tonåring frågar om jag är han från Sveriges Radio. Jag svarar att jag är från framtiden. När jag träffade min fru klippte hon mina två American Express med hänvisning till att hon är kommunist. Jaha, men jag är champagnesocialist svarade jag och beställde tre nya. Den här killen köper och köper saker för att kasta i det där stora mörka svarta som smyger bakom honom. En vän säger att prylar är kul och sen dör man. Dessvärre är nästan inga prylar roliga i mer än fem minuter.
Jag hoppades på en fin dag på stan, en pilgrimsvandring bland konsumenter. Det blev Golgata. En säljare frågar om jag behöver hjälp, men alla kan se att det redan är för sent. Räddningen heter tre snabba gin & tonic. Jag sänker dem och skriver ”representation: Karin Pettersson” på kvittot.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodd: I själva verket
