Varför skriver kvinnor så mycket om sex?

Det övergripande utgivningsmönstret i svensk samtidslitteratur är svårt att snacka bort

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Många kvinnliga författare i den yngre generationen skriver om våldsamt sex. Kanske är det en reaktion på metoo, där man helt enkelt vänder på maktstrukturen – men är det så enkelt, skriver Sven Anders Johansson.
Många kvinnliga författare i den yngre generationen skriver om våldsamt sex. Kanske är det en reaktion på metoo, där man helt enkelt vänder på maktstrukturen – men är det så enkelt, skriver Sven Anders Johansson.

KULTUR

Varför är det så mycket våldsamt sex i den samtida svenska litteraturen? Det är kanske inget konstigt – sex har alltid varit ett viktigt litterärt motiv – men den som läser de senaste årens svenska romanutgivning ställs ändå inför en iögonfallande tendens. Kritikern Annina Rabe kallade det en BDSM-trend när hon i julas summerade 2020-års utgivning i P1 Kultur. Ja, med bara en lätt överdrift är det som om alla dessa romaner innehåller samma historia: yngre kvinna träffar äldre gift man som hon, oftast frivilligt, blir slagen och knullad av.

Till saken hör att inte bara huvudpersonerna, utan också de aktuella författarna överlag är kvinnor, och tillhör ungefär samma generation: Sofia Stenström, Wera von Essen, Helena Granström, Madeleine Schantz, Maria Maunsbach, Sofia Rönnow Pessah, Helena Österlund … Listan kan göras lång.

Det ligger förstås nära till hands att, som Rabe, koppla trenden till metoo. Romanerna i fråga skulle alltså vara en del av ett emancipatoriskt projekt: sexskildringarna är ett sätt att avslöja något som tidigare var dolt, att ta makten över en begärsstruktur. Kanske vänder de, genom sin öppenhjärtighet, rent av upp och ner på en rådande sexuell maktordning. Fast är det så enkelt?

För ett år sedan beskrev författaren Johan Heltne i Dagens Nyheter det han uppfattade som ett moraliskt eller politiskt grundat motstånd mot hans roman Emil (2019). Boken handlar om en våldtäkt – eller var det kanske inte det? Heltne ville att det skulle finnas en osäkerhet om vad som egentligen hände, men både handledaren på skrivarutbildningen och redaktören på förlaget som så småningom gav ut boken drog, enligt Heltne, åt andra hållet: de ville att skuldfrågan skulle göras entydig.

Heltne menade att fallet var en del av ett större mönster, en tidstypisk moralisk aktivism: ”Kärnan, tror jag, är en allt vanligare litteratursyn som misstänkliggör moralisk oklarhet. Den här etiken sätter gränser för vad som är skrivbart. Den reglerar även vem som kan skriva vad.” Det var inte okej med en neutral skildring av en ung man vars sexuella beteende gränsande till det olagliga.

Manliga undantag finns säkert, men är de inte anmärkningsvärt få?

Inte oväntat fick han fick svar på tal. Och det låg nog en hel del i invändningarna – att handledare och redaktörer har kritiska synpunkter är trots allt en del av deras jobb. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hans fall när jag läser alla dessa sexskildringar. På ett sätt ser det ut som om de vederlägger hans bild. För här finns ju den moraliska oklarheten i överflöd: sexuella handlingar på gränsen till övergrepp. Våld och utnyttjande. Män som är svin. Maktspel och psykisk ohälsa. Så långt från moralistisk tydlighet man kan tänka sig. Skillnaden är att både huvudpersonerna och författarna i de här fallen är kvinnor.

Manliga undantag finns säkert, men är de inte anmärkningsvärt få? En scen i Eli Levéns senaste bok dyker upp i minnet, men signifikativt nog beskriver den inte en heterosexuell relation. Det är kort sagt svårt att hitta svenska motsvarigheter till Stig Larssons tidiga romaner i dag. Jag varken sörjer eller jublar över den förändringen. Jag frågar mig bara hur den ska tolkas. Ger den inte Heltne rätt på en punkt: det finns en moralism som reglerar vem som får säga det omoraliska. Närmare bestämt: inte de heterosexuella männen.

I nästan samtliga fall är de hårdhänta sexuella relationerna ett stadium som passeras

Eller finns det trots allt en moral som förenar de aktuella romanerna? I nästan samtliga fall är de hårdhänta sexuella relationerna ett stadium som passeras. Om den klassiska bildningsromanen (tänk Jane Austens Stolthet och fördom) i princip alltid slutade med bröllop, slutar dagens romaner i regel med ett uppbrott: den unga kvinnan lämnar den osympatiske älskaren, gör slut på den destruktiva relationen och kliver ut i en nyvunnen frihet, ut i normaliteten och självständigheten. Wera von Essens Våld och nära samtal och Sofia Stenströms Magic Love Pixie är två, i dubbel bemärkelse, ganska bra exempel.

På så vis är jämförelsen med bildningsromanen högst relevant: både i den och i vår tids sexskildringar är det ett slags vuxenblivande som skildras. En mognadsprocess som producerar en sexuellt självständig individ. Det som i förstone kan se ut som ett överskridande av en rådande moral (monogami, samtycke, ”vaniljsex”), framstår i det perspektivet snarare som ett bekräftande av samma moral.

Vad jag menar är inte att dessa författare borde ha skrivit något annat, att de borde ha valt andra ämnen eller tacklat ämnet på andra sätt. Jag menar bara att trenden i sig säger något intressant om vår tids syn på sex och kön. Sex framställs, på ett ganska konventionellt vis, som en okontrollerbar kraft som ibland överskrider normaliteten, den goda smaken, de goda värderingarna och så vidare. Det är spännande ett tag, men när romanerna når sina slut är spänningen över. Mest kanske för att männen är mediokra.

Och det är de nog i verkligheten också. Även om jag kan tänka mig att det är vanligare med manliga förövare som får sin vilja igenom, och kvinnliga offer som stannar kvar, utan att ta klivet ut. Vilket kanske är förklaringen till dessa romaners existens: de kompenserar hur det ser ut i verkligheten. De ställer saker till rätta.

Det är en ganska anmärkningsvärd situation. Å ena sidan har vi en verklighet där mäns våld mot kvinnor är ett väldokumenterat problem. Å andra sidan en litteratur där kvinnorna äger makten att njuta, ställa saker till rätta och konstruera sig själva som självständiga, medan männen är stumma objekt för deras berättelser.

Eller ännu enklare: på ena sidan har vi verkligheten med all ojämlikhet, all njutning, allt lidande, alla motsägelser och gråzoner; på andra sidan har vi en litteratur där moralen och normerna överskrids och bekräftas på de korrekta sätten, av de rätta subjekten. Överdriver jag? Förenklar? Det är möjligt. Tagna var för sig är böckerna jag talar om inte så enkla, men det övergripande utgivningsmönstret är svårt att snacka bort.

Männen förpassas till klichéartade roller som ”kulturmän” (fina på ytan, svin inuti) eller ”incels” (unga och förbittrade över att kvinnorna inte vill ha deras kroppar) utan makt att ens förstå sig själva

Vad beror det då på? En förklaring är en förväntan om att litteraturen ska stå på rätt sida: bra litteratur tar ställning, ideologiskt och moraliskt. Detta i kombination med en autofiktiv identifikationslogik – även om vi vet att det är fiktion tänker vi oss att författaren är sin huvudperson – gör att förövarens roll är svår att träda in i, både för kvinnliga och manliga författare.

Riskerar inte detta att leda till en väldigt förutsägbar litteratur? Vad ska den egentligen vara bra för? Bekräfta det vi redan vet? Kittla oss lite lagom, och samtidigt tala om för oss att vi är goda?

En annan aspekt av saken är att det verkar bli allt svårare att förstå den manliga sidan av heterosexet. Männen förpassas till klichéartade roller som ”kulturmän” (fina på ytan, svin inuti) eller ”incels” (unga och förbittrade över att kvinnorna inte vill ha deras kroppar) utan makt att ens förstå sig själva.

”I en tid då diskursen kring sexuellt våld skakas om, är det viktigt att lyfta blicken och låta den landa även på sådant en inte vill se” skrev Arazo Arif i ett inlägg i Heltne-debatten. Ja. Kommentaren är, kan man säga, ett koncist försvar av sex-trenden, men på ett sätt synliggör den ju också dess avigsida. Vad är det en inte vill se?

Det fanns en tid då subjektet – den som har makten att uttrycka sig själv – var underförstått manligt. I just det här sammanhanget ser det nästan ut att ha blivit tvärtom. Det finns på ett sätt en historisk rättvisa i den utvecklingen. Men är det inte likväl ett problem?

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN