Hade galan ett tema för svarta och ett för vita?
De inbjudna tycktes ha bojor som satt stenhårt
För varje "Post Met”–minut som passerar så känner jag hur cynikern i mig smyger fram.
Nytt för i år är att galan har två teman. Ett tema för de svarta och ett för de vita gästerna. Skoja.
Modets stora kväll lockade förstagångsbesökare som Lauryn Hill, känd för att inte delta. Och återvändare med stora gester som André 3000 med en miniatyrflygel på ryggen – och Diana Ross som efter 22 års frånvaro dyker upp med kvällens längsta släp.
Av naturliga skäl har de allra flesta svarta människorna på gästlistan valt att tolka utställningens tema, som i år är Superfine Tailoring: Black Style. En hyllning till 300 år av svart stil och elegans, sett genom linsen av den svarta dandyn. En person som förenade europeisk skräddarkonst med rebellisk attityd, där stil fungerar som ett verktyg för motstånd och frihet. Det är vackert, gripande och fullt av motsättningar.
Inspirerad av Monica L Millers bok ”Slaves to Fashion” från 2009 ger utställningen en inblick i hur svart stil har varit mer än bara estetik. En politisk handling, en överlevnadsstrategi, en påminnelse om människovärde i system som annars försöker frånta en det.
Inget kan förklara denna paradox bättre än André Leon Talleys liv. En pionjär inom amerikanskt mode, den första svarta mannen på Vogues högsta redaktionella våning, i rollen som kreativ chef.
Hans personliga stil och kollektion återfinns i utställningen och under galakvällen väljer många att hylla hans arv. I sin självbiografi från 2020 "Chiffon trenches” berättar han om sin ambivalenta relation till Anna Wintour och tidningen Vogue. Om en skev maktbalans där vänskap och professionalitet känns som en rörig medberoendesituation: “After decades of loyalty and friendship … she slammed the door and threw me under the bus.”
Han dog med insikten av att det är ett spel av makt och hierarkier där det som svart man inte räckte att ha ett geni.
Huvudsponsorer för galan är det franska modehuset Louis Vuitton och inbjuden som ”co-chair” för galan är Pharrell Williams som är kreativ chef för varumärkets herravdelning.
Premissen för galan är att man oftast blir inbjuden av ett modehus eller varumärke som donerar pengar till institutet och motprestationen är att gå klädd i deras kläder. Simpelt. Men för detta tema som dels handlar om svart frigörelse, så är min känsla att de inbjudna av de största modehusen hade bojor som satt hårdare än någonsin.
På tal om bojor så har två av looksen på mattan av Louis Vuitton har kritiserats. Den första handlar om ett par trosor* broderade med Rosa Parks ansikte som Lisa från Black Pink bar. Det andra handlar om Doechiis Louis Vuitton-märkning på kinden där flera dragit paralleller till märkningen av slavar.
Redan innan trappan till The Metropolitan täckts med den blå matta som välkomnar de extravaganta gästerna så hade man för institutets räkning samlat in den högsta summan någonsin. Det säger inget om förändring – snarare mer om makten som illusionen av inkludering har.
Tyvärr har inte Pharrell Williams tid som kreativ chef för modehuset känts nyskapande, eller som att han får använda sin fulla kapacitet. Jag vill tro att han likt Talley är bakbunden, kanske hoppfull om att han en dag kommer gå från att vara en symbol för inkludering för ett modehus som verkligen behöver hjälp med sin historia.
Bara han har is i magen.
*Designern har senare dementerat att det är Rosa Parks ansikte på trosorna.
