Ni har rätt – GVFÖ tar upp litteraturens plats
Men kanske är reality-serien svensk kultur
”Gift vid första ögonkastet” har blivit symbolen för kultursidornas förflackning, som ställs i ständig kontrast till det egentliga uppdraget. Ändå fortsätter kulturredaktioner med detaljbevakningen av programmet och seriens snackisar sipprar in även på den här redaktionens morgonmöten. Har inte Sam något våldsamt i blicken? Har kvinnorna tagit över rollen som seriens as? Vill vi verkligen veta allt om Dennis erektionsproblem? I över tio år har konflikten blommat upp vid varje säsongspremiär: ska vi skriva eller ska vi inte skriva?
Om man gör en snabb sökning i Retrievers Mediearkiv kan man se att det år som flest GVFÖ-texter publicerats sedan premiären 2014 var år 2016. Då publicerades över 1500 artiklar under årets gång (totalt, inte bara på kultursidorna). Därefter svalnade medieintresset för att sedan sakta men säkert arbeta sig upp till samma nivåer och 2024 publicerades det cirka 1300 texter på ämnet.
Skulle man jämföra med låt oss säga bokrecensioner under samma tidsintervall, bara för att man kan och har lite tid över, publicerades det flest bokrecensioner år 2020, cirka 5000. Fyra år senare är vi nere på 3000. Tidningarna innehåller tack och lov mer litteraturkritik än rewrites på taco- eller carbonaraparens Instagraminlägg, men kritikerna har rätt. Artiklarna om paren som stapplar sig fram i begynnelsen av ett arrangerat äktenskap tar upp utrymme på bekostnad av litteraturen.
Man kan önska att saker vore annorlunda, eller så kan man försöka sig på en svårare utmaning: säga något nytt om programmet
Betyder det att vi borde sluta skriva om programmen? Hålla för öronen och envist ägna oss åt annat? För vem? Högmodet svämmar över. Man är inte en bättre människa bara för att man inte äger en tv.
Det här är ingen vetenskaplig analys, det här är en simpel metatext. Men genom att skriva om mediernas förhållningssätt till realityserien får man det bästa utav båda världar. Vi kan sätta en rubrik som sökoptimerar för de som vill läsa om programmet, samtidigt som man kan raljera över GP:s överdrivna bevakning.
Det funkade utmärkt för Expressen som under den andra säsongen av ”Love is blind” publicerade texter med rubriker som ”Det är vedervärdigt att ni tittar på ’Love is blind’”, för att sedan publicera tre texter på ämnet under två veckors tid.
Men kanske är det så att realityserien ÄR svensk kultur. En given del av kanon. Man kan önska att saker vore annorlunda, eller så kan man försöka sig på en svårare utmaning: säga något nytt om programmet. SvDs kultursida testade det pigga greppet ”följa med bakom kulisserna”. Kanske kan en AI analysera användningen av psykologiska termer i deltagarnas vardagsspråk? Hur behovet av kontroll övertrumfar längtan efter närhet.
Eller så fortsätter man skriva texter om hur dåliga texterna om GVFÖ är. Tills döden eller nedläggningen av public service skiljer oss åt.
Konstpodd: I själva verket
