Ett förbud normaliserar SD:s kulturrasism
Mattias Gardell: Förslaget om kriminalisering av rasistiska organisationer försämrar skyddet mot våld och diskriminering
Skall rasistiska organisationer förbjudas i lag? Det är inte första gången frågan väckts, men första gången Sverigedemokraterna, som enligt regeringschef och justitieminister är ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter”, var med i den parlamentariska kommitté som tog fram beslutsunderlaget. Dess betänkande, Ett förbud mot rasistiska organisationer (SOU 2021:27) är på remiss. Antar riksdagen förslaget blir det lag 2022.
År 1971 undertecknade Sverige FN:s internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. I åtgärdspaketet ingår ett förbud mot rasistiska organisationer. Hittills har idén att göra det vi förbundit oss att göra tillbakavisats med hänvisning till föreningsfrihet och åsiktsfrihet, eller till att det redan är gjort: befintlig lag täcker det som skulle åtgärdas.
Ändå får man förstå att Sverigedemokraterna blev lite nervösa när frågan väcktes på nytt. Ett förbud mot rasistiska organisationer kunde ju drabba dem, trots partiets officiella nolltolerans mot (biologisk) rasism och ledningens återkommande, om än selektiva, utrensningar av rasistiska partiföreträdare. De två sverigedemokratiska rikspolitiker som satt med i beredningen fick göra vad de kunde för att mota Olle i grind.
Det fanns en del kort att blanda runt. I regeringsuppdraget ingick att överväga ett förbud mot rasistiska organisationer och hur ett sådant förbud skulle se ut. Skulle organisationen upplösas, eller skulle det bli straffbart att delta i dess verksamhet? Hur skall rasism definieras? Vad är en rasistisk organisation?
Det är svåra frågor, inte minst för yrkespolitiker med begränsad tid att läsa in sig på den omfattande forskning som finns inom fältet. Kommittén kunde dock kalla in experter, vilket skedde några gånger, främst på Skype, eftersom det var pandemi. Experterna hade svårt att få gehör för vad de ville förmedla, uppger de jag samtalat med.
Expertgruppen bestod av ett par poliser, en säkerhetspolis, en advokat, en professor i offentlig rätt och en historiker, specialiserad på svensk nationalsocialism. I gruppen ingick ingen rasismforskare eller expert på dagens rasistiska rörelser, förutom de mer renodlat nationalsocialistiska. Det hade kunnat kompenseras om Kommittén tagit del av publicerad forskning om rasism, dess idéutveckling och samtida uttrycksformer. Så blev det inte. I stället hänvisar betänkandet till rapporter, i huvudsak från Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet, Centrum mot våldsbejakande extremism och Försvarshögskolan; rapporter vars tyngd, vetenskapliga underbyggnad och relevans för uppdraget inte alltid är iögonfallande. Inte sällan handlar rapporterna om andra ting, som våldsbejakande extremism.
För att utgöra ett underlag till ett eventuellt förbud mot rasistiska organisationer handlar betänkandet förvånansvärt lite om rasism.
Betänkandet blev därefter.
Exempelvis talar utredningen tio gånger mer om islamism än om islamofobi. Kommittén pratar på om faran för våldsbejakande islamister, men säger inte mycket om muslimers utsatthet för rasistiskt våld. Och det i ett land där sex av tio moskéer utsatts för fysiska angrepp. Om detta inte ett ord i betänkandet. Enda gången angrepp mot moskéer nämns är i hänvisningar till Frankrike och Nya Zealand.
För att utgöra ett underlag till ett eventuellt förbud mot rasistiska organisationer handlar betänkandet förvånansvärt lite om rasism. Rasistiska organisationer och rasistiskt våld kläms in under kappan våldsbejakande extremism med dess tre våldsbejakande extremismmiljöer.
Varför betänkandet överhuvudtaget tar upp den autonoma miljöns historia, ideologi, verksamhet, struktur och brottslighet ter sig gåtfullt. Att personer ur den antifascistiska miljön kan angripa meningsmotståndare och företrädare för politiska partier står klart.
Varför det diskuteras i ett underlag om att förbjuda rasistiska organisationer är mindre självklart.
Problemet i betänkandet är inte enbart ett bristfälligt kunskapsunderlag och reproduktionen av sakfel från de rapporter som används (Nej, al-Qaida växte inte fram på 1980-talet, vad det nu har med saken att göra), utan är allvarligare än så. Förslaget att förbjuda rasistiska organisationer ter sig särskilt problematiskt på tre delvis överlappande områden:
För det första normaliserar förslaget de i vår samtid dominerande formerna av rasism som inte utgår från biologisk ras.
För det andra medför förslaget ett minskat skydd för särskilt utsatta delar av Sveriges befolkning.
För det tredje friskrivs Sverigedemokraterna som ett ickerasistiskt parti utan radikalnationalistisk hemvist eller bakgrund.
Hur kunde det bli så här?
I Sverige är föreningsfriheten grundlagsskyddad, men inte absolut. Enligt regeringsformen kan den begränsas för ”sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. Man får således inte bilda föreningar för att bedriva väpnad kamp eller för att dra igång rasistiska våldsdåd och trakasserier. Det skulle därmed gå att förbjuda rasistiska organisationer. Betänkandet nöjer sig emellertid inte med att konstatera detta, utan föreslår att regeringsformens formulering om förföljelse på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller ”annat liknande förhållande” ersätts med ”ras”. Det kan tyckas som en precisering, men innebär i själva verket en begränsning, då ”annat liknande förhållande” i regeringsformen syftar på föreställningar om ras, eller kulturella egenskaper eller om religion.
Kommittén betonar att ett förbud inte skall omfatta organisationer som ägnar sig åt att förfölja människor på grund av deras trosbekännelse eller nationella bakgrund och heller inte sådana sammanslutningar som är ute efter invandrare i största allmänhet. Således skall det förbli fritt fram för organisationer som förföljer muslimer och sådana som i dagens jargong kallas ”invandringskritiska”.
Förslaget minskar därmed sannolikheten att Sverigedemokraterna och liknande organisationer skulle förbjudas, och normaliserar samtidigt de i dagens samhälle dominerande formerna av rasism som inte utgår från biologisk ras, utan från idéer om nedärvd kultur, religion och nationell bakgrund. Skyddet för invånare som forskningen visar löper hög risk att utsättas för rasistisk diskriminering, våld och trakasserier försvagas därmed av förslaget.
Kommittén varit beredd att acceptera Sverigedemokraternas självbild och historieskrivning
Betänkandet innehåller ingen systematisk kartläggning av den organiserade rasismen och radikalnationalismen i landet. Mängder med organisationer, rörelser, och partier saknas, bland dem Sverigedemokraterna. En historisk bakgrund tar oss fram till efterkrigsnazismens ”tynande tillvaro” och nytändningen på 1980-talet, ”då sociala samhällsförändringar tillsammans med nyare organisationsformer och modernare propaganda underlättade rekryteringen av yngre medlemmar”. Här namnges organisationen Bevara Sverige Svenskt, om vilken vi får veta att den tilltalade en bredare publik genom att fokusera invandringsfrågan och undvika öppna kopplingar till nationalsocialismen. Sedan huggs berättelsen abrupt av, just innan Sverigedemokraterna bildas ur miljön. Utredningen hoppar sedan helt enkelt över Sverigedemokraterna i historieskrivningen för att istället växla in på vitmakt-miljön och Nordiska motståndsrörelsen.
Därmed retuscheras Sverigedemokraterna från det radikalnationalistiska sammanhang partiet är en del av, vilket ter sig speciellt för ett parti som säger sig måna om nation, historia, tradition och rötter, men är ett led i partiets normalisering.
Det hade knappast gått om inte andra partier i Kommittén varit beredd att acceptera Sverigedemokraternas självbild och historieskrivning, vilket ter sig som ett tecken i tiden. Ändå reserverade sig partiets representanter, med hänvisning till att framtida makthavare kanske inte är lika ”nogräknade”.
Nu är det inte rasisters åsikter utan deras brottslighet lagförslaget vill åt. Det som skall kriminaliseras är deltagande i och främjande av ”förföljelse genom kriminalitet, till exempel organiserad skadegörelse, misshandel eller hets mot folkgrupp”. Är det sådant man vill komma åt behövs inget förbud som normaliserar kulturrasism och minskar skyddet för de mest utsatta. Då är det bättre att använda befintlig lag och tillbakavisa sverigedemokratiska krav på att riva upp lagen mot hets mot folkgrupp.
