Det är inte upp till oss att rädda världen, om detta tycks vi eniga
Jack Hildén fyllemejlar till Filip Hammar och funderar över relativisering i klimatfrågan
På tunnelbanan från Solna är jag på dåligt humör. AIK har förlorat, och jag är fortfarande lite full när jag sätter igång Filip och Fredriks podcast (12/9). Tidigt i avsnittet säger Filip Hammar: ”Med klimatförändringarna är vissa saker inte så jobbiga att förändra i ens beteende. Jag är bättre på att äta upp mat, källsorterar, duschar inte lika länge, säger åt barnen att inte duscha lika länge. Flyga är ett nödvändigt ont när jag gör det”.
När jag nu lyssnar i efterhand är det svårt att minnas varför jag reagerade så starkt. Det han tycks beskriva är att han är medveten om klimatkrisen, och lever ett liv där han efter bästa förmåga drar sitt strå till stacken, samtidigt som det inte räcker eftersom vardagen måste gå ihop. Men där och då gör det mig vansinnig.
Västra skogen, Fridhemsplan. Stationerna passerar förbi och jag försöker tänka på annat. Till slut kan jag inte hålla mig. Komponerar ihop ett riktigt vresigt mejl där jag säger att Filip pissar på folk som anstränger sig på riktigt, att om han nu ska ge sken av att bry sig om klimatet kan han väl skaffa ett jobb som inte kräver att flyga Stockholm–Los Angeles två gånger i veckan … och så vidare. Plus en försonande, mesig avslutning om att jag alltid uppskattat deras produktioner. Jag vet ju redan då att jag kommer skämmas i morgon. Och det gör jag.
Det finns alltså ingen tvekan om att det är jag som ”börjar”. Jag väntar mig heller inget svar, önskar bara blåsa ut lite ilska någonstans. Men ett svar kommer. Filip svarar att ingen människa kan avkrävas att leva helt enligt sina ideal. Ett sådant krav är enligt honom naivt och skrattretande, och de som hävdar sådant går inte att ta på allvar.
Lite tillplattad läser jag igenom. I grund och botten håller jag ju med. Ändå jagas jag upp, men försöker behärska mig. Svara inte, svara inte … jag svarar. Kort den här gången, att jag inte heller lever som jag lär. Men: om det bara är en pose att förespråka rätt saker, vad är det då värt?
Frågan är tänkt som retorisk, med en förhoppning om att den stapplande diskussionen härmed är avslutad. Men ni kanske har gissat vilken dramaturgi den här texten har. Och den här gången är han förbannad. ”Det är ju inte bara en pose! VILL du inte förstå?”. Bland annat.
Någonstans här stannar denna totalt meningslösa mejlväxling. Jag skickar ett mejl till (!) där jag sätter hårt mot hårt och kommer med en patetisk varning om att jag ska sluta lyssna på deras podcast. Han svarar hyfsat trevligt, och sen är det slut.
Det där med att sluta lyssna var förresten tomma ord, nästa vecka lyssnar jag lika bekymmersfritt som vanligt. I det avsnittet dyker vårt tjafs upp i podden. De pratar om vikten av att problematisera i en samtid de upplever som svartvit, där man antingen har rätt eller fel. Gråzonen lever på lånad tid, säger Filip.
Jag är den första att säga att jag absolut inte tror att min sopsortering är avgörande för klimatet.
Att nyanserna försvinner i ett hätskt debattklimat är en populär åsikt. Så populär att jag ibland undrar om den är sann, att det på kultursidorna snarare pågår en tävling om vem som kan nyansera mest. ”Klimatet är ett av de vanligaste angreppen man kan utsättas för i publika sammanhang, men även privat. Många middagar där folk säger ’hur i helvete kan du göra det här’ när du samtidig säger att du kämpar för att världen ska bli en bättre plats”, fortsätter Filip.
Säkert ligger något i det. Jag är den första att säga att jag absolut inte tror att min sopsortering är avgörande för klimatet. Att det individfokus som diskussioner om klimatkrisen ofta får, kan vara rent kontraproduktivt. Jag köper inte längre plastpåsar, och jag flyger, och jag gör allt detta utan någon som helst inbillning om att något av det gör skillnad. Det ger mig lite bättre eller sämre samvete för stunden.
Men i Filip och Fredriks resonemang om vikten av att problematisera måste man också fråga sig om de över huvud taget vet vad ordet betyder. Att problematisera kräver nämligen en analys, eller åtminstone en diskussion. Om man, som Filip i det här fallet, har accepterat det individualistiska synsätt i klimatfrågan som gör Greta Thunberg till den mest hatade och älskade personen just nu, räcker det inte att kalla flygandet för ett nödvändigt ont och sedan rycka på axlarna och gå vidare. Det är som deltagarna i reality-tv som säger att de åtminstone är sig själva. Se här, jag hycklar och jag vet om det, alltså är allt i sin ordning!
Om det nu är så viktigt att allt inte ska vara svartvitt borde det finnas utrymme för viss relativisering. Att inte göra skillnad på en full AIK-supporter som lägger över sin idiotiska ilska på en kändis, och att vara den kändisen som når ut med sina sköna killgissningar till hundratusentals lyssnare (samt att flyga två gånger per år jämfört med någon gång i veckan), är ett exempel.
Och det går hand i hand med den beröringsskräck som trots allt finns i influencer-Sverige. Där man gärna interagerar med publiken och hyllar sina ”världens bästa och smartaste lyssnare” så länge det är på avsändarens villkor.
Hur moralen går ihop – skillnaden mellan de korrekta åsikter som uttrycks och vad det faktiskt har för konkret efterlevnad – är det ingen som vet.
Men påfallande ofta är det enkelt för medieimperierna att ducka kritiska frågor. Om de ens ställs. Hur moralen går ihop – skillnaden mellan de korrekta åsikter som uttrycks och vad det faktiskt har för konkret efterlevnad – är det ingen som vet. Under tiden går det lika bra att sponsras av Oatly som av diverse nätkasinon. Gråzonen skulle lika gärna kunna betraktas som den härskande ideologin.
Att inte leva som man lär är en sak, men ”Upplysningen avancerar, men falskheten också”, som Sven Anders Johansson skriver i Det cyniska tillståndet. En essäbok som bland annat går till botten med vad vi menar när vi pratar om att ”agera” och att ”göra något” åt exempelvis klimatet. Där värjer han sig mot just samtidens tendens att ställa subjektet i fokus. Det är varken upp till mig eller Filip att rädda världen, om detta verkar vi åtminstone eniga. Och vi delar den goda viljan. Vad den nu är värd.
