Amasoner mellan plikt och kärlek
Claes Wahlin: Varje återupptäckt barockopera är värd att höras
Under 1700-talet producerades opera som filmer i dagens Hollywood: höga produktionskostnader, kort livslängd. De allra flesta är glömda, de framfördes några gånger, men publiken ville ha nytt. Att såväl kvinnliga som manliga kompositörers verk försvunnit är alltså inget konstigt.
Barockoperan låg länge i malpåse. Först under senare delen av 1900-talet började man på allvar spela dem igen och framför allt de senaste 40 åren har genren fått en bred renässans. I Sverige, till skillnad från övriga Europa, framförs de på mindre scener, oftast under sommaren: Vadstena-Akademien, Drottningholm, Confidencen och denna sommar av Den Andra Operan, som haft premiär på Kamraternas scen i Årsta teater.
Det rör sig om Maria Antonia Walpurgis, vars opera Amasonernas drottning hade premiär 1760. Maria Antonia var en tid regent över Sachsen, hon hade fått en musikutbildning av storheter som Nicola Porpora eller Johann Adolph Hasse. Hon sjöng, spelade clavecin och komponerade.
Amasonernas drottning handlar om hur amasonerna kämpar mot skyterna, men kärlek över gränserna leder till fred. Plikt mot kärlek alltså, ett av barockoperans stora teman. På Årsta teater har regissör Ditte Hammar justerat handlingen till att handla om män mot kvinnor, utopisk framtid mot förlegad dåtid.
Stålblå, vertikala lister, remsor och pelare reser sig bland stålfärgade stegar. Amasonerna tycks hämtade från något slags populärkulturell science fiction vars eventuella allusioner gudskelov undgår mig.
In kommer männen (skyterna), som ett slags 1800-tals-herrar. Sceniskt får amasonerna röra sig ’manligt’, medan männen har koreograferats ’kvinnligt’. Vartefter operan framskrider bleknar den sceniska inramningen, kärleksintrigen tar helt enkelt över, varvid frågan inställer sig om det kanske inte hade varit effektivare att ta handlingen på lite större allvar.
Musikaliskt imponerar Damkapellet som livfullt leds av cembalisten Marcus Molin.
Musiken är utmärkt. Här finns en framåtrörelse och effektiva melodier i Porporas stil, men kanske inte någon riktigt minnesvärd aria eller duett, även om den sista akten lyfter sig över övriga.
Solisterna, Hanna Fritzon (Talestris), Lisa Thor (Tomiris) och Linnea Andreassen (Antiope) gör alla goda insatser, så även Wiktor Sundqvist (Orontes) och Linus Flogell även om de alla sceniskt begränsas en smula onödigt av regin. Men varje återupptäckt barockopera är värd att ses och höras.
