”Sommar i P1” – en mardrömssmoothie

Alla är vi dumma i huvudet men vi visar det inte inför miljontals människor

Av: Thomas Engström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag trodde inte att jag kunde hata ”Sommar i P1” mer än jag redan gjorde, men den här säsongen har det visat sig att jag hade fel. Jag kunde faktiskt, otroligt nog, till min egen bestörtning, hata det ännu mer.

Redan vinjettmusiken är avskyvärd: känslan infinner sig av att vanka av och an på någon tågperrong i ett Tyskland som just vunnit andra världskriget. Resten av musiken varierar med programvärden, höll jag på att säga, men det gör den ju inte heller. Det är ungefär samma gamla skitlåtar alldeles oavsett. I ett skede i somras spelade någon ”All that she wants” med Ace of base.

Sommarvärdarna, ja. Det är svårt att föreställa sig hur ett land med blott tio miljoner människor kan lyckas skaka fram – år efter år – ett så exceptionellt fullmatat utbud av outhärdlig banalitet. Plattityderna framförs med gravast tänkbara allvar – det ska ”fokuseras på uppgifter”, det är ”härligt med utmaningar”, folk uppmuntras att ”leva i nuet”, etcetera.

När någon pratar i en och en halv timme om sig själv kommer det visa sig att vederbörande är dum i huvudet

Hade man tagit Dalai Lama, Filippa Reinfeldt, en internationellt misskrediterad statsepidemiolog samt någon dussinentreprenör från Skövde och kört ner hela bunten i en mixer, då hade man kunnat saluföra denna mardrömssmoothie med orden ”Sommar i P1 – lika smetigt som vanligt, nu med sugrör”.

Och här har vi förruttnelsens kärnpunkt, helvetenas helvete i allt det som är åt helvete med ”Sommar i P1”: människorna. När någon pratar i en och en halv timme om sig själv kommer det visa sig att vederbörande är dum i huvudet. Det är ofrånkomligt.

Vi är alla ganska dumma i huvudet, givetvis. Men det krävs en särskild sorts fullkomligt-åt-helvete-dum-i-huvudet-nivå för att man ska vilja sitta och prata om sin egen livsbana i timme efter timme, inför miljoner medmänniskor.

Den här berättargenren är alltså en pissljummen anekdotsoppa, utan tillstymmelse till vare sig salt eller syra. I normala fall är något sådant omöjligt att uthärda om man inte vräker i sig alkohol; det är till exempel därför man alltid gör klokt i att dricka sig redlös på bröllop, då gästerna turas om att bete sig precis som radions sommarvärdar.

Kanske är det också så det går till ute i stugorna, vad vet jag: kanske sitter folk och groggar ner sig fullständigt när de lyssnar på eländet. Det skulle i så fall vara den enda förklaring jag kan komma på till programmets popularitet.

Ja ja, klart att det finns undantag bland värdarna. Säkert ett par stycken per sommar.

Men det är folk jag gillar, så jag har ingen lust att höra dem plåga sig igenom världens värsta programformat.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.