Pinsam dans efter förlagens PR-pipa
Hajpen kring ”Trion” påverkade recensionerna – ett lågt betyg till litteraturkritiken
I förra veckan kom många långa recensioner av Johanna Hedmans Trion, en svensk roman om de trassliga relationerna mellan tre personer för säg tio år sedan. Det är ovanligt mycket uppmärksamhet för en debutant – varför skedde det nu?
Rubrikerna svarar:
”Hajpad Stockholmsroman håller inte hela vägen” (GP), ”Johanna Hedmans debutroman Trion lever inte upp till förhandshajpen” (DN), ”Tjusig men trevande – så bra är hajpade Trion” (SvD), ”Trion är välkomponerad men astråkig – det är svårt att förstå hajpen” (AB).
Överdrivet säljprat och gratisex från förlagen har vi sett förr. Denna gång består hajpen i stället av själva de pengasummor som utländska förlag betalat för rättigheterna. I fråga om kommersiella genreböcker, typ deckare, är detta självklart. Litterär kvalitet är inte relevant, man talar om siffror: antal upplagor, sålda ex, kronor, utlandsrättigheter. Det udda med Trion är att beloppen skamlöst används av förlaget som Det Stora Argumentet för romanens litterära kvalitet.
Att taktiken fungerade märker jag när jag läser mina kollegors samlade anmälningar. Ihopklippta, tillsammans med intervjuerna, hamnar texterna på runt femtiotusen tecken, snudd på en kortroman. Ifall de inte pratat ihop sig i en hemlig grupp som jag är utesluten från, är det häpnadsväckande hur likartat de skriver och tänker.
Det handlar bland andra om några av landets främsta litteraturkritiker: Jonas Thente, Jenny Högström och Victor Malm. Den senare inleder typiskt sin anmälan med ”Hajpen är stor”. Och tillägger: ”Tillräckligt stor för att göra en gnetig kritiker misstänksam.”
Jag vill tillägga att den märkligt homogena ”den-lever-inte-upp-till-hajpen”-hajpen gör mig, metakritikern, misstänksam.
Minns den avslagna debatten förra augusti om Lydia Sandgrens succédebut Samlade verk: DN:s Åsa Beckman orkade till slut läsa romanen och tyckte att den var rätt bra, men inte så bra som alla andra hade sagt (trots att hennes namn stod under tidningens kritikerlista som höjt boken till skyarna i månader).
Nästan varje recension av Trion nämner faktiskt Lydia Sandgren, rentav fler gånger än Sally Rooney som är en rimligare jämförelse. Inget konstigt: både Hedman och Sandgren är unga, svenska kvinnliga debutanter som skriver om ett triangelförhållande i en någorlunda samtid, porträtterar storstäder, är inspirerade av Hjalmar Söderberg och bryter mot Tinder-litteraturens dominans genom att skickligt och bildat använda litteraturens hantverk.
Debutantrecensioner är annorlunda: större försiktighet och lyhördhet bör användas, dels för att det som sagt saknas jämförelser, dels för att alla ju måste börja någon gång, och ingen föds perfekt
Jämförelsen är dock inte rättvis: Samlade verk vann kritikernas och läsarnas hjärtan på egen hand, utan någon penninghajp. Dock har författarna en annan sak gemensam, också den vanlig i den kommersiella litteraturen: Både Sandgren och Hedman har andra arbeten.
När Aftonbladet Kultur år 2009 publicerade en översikt över årets svenska deckarutgivning, noterade jag att alla upphovsmänniskorna poängterade att de inte var författare. De var läkare, jurister, poliser – vad som helst utom intellektuella.
På samma sätt inpräntas nu att Johanna Hedman ägnat sig åt politiska studier och arbetar för NGO:er och inte gått på skrivarskola. Jag känner att detta pekar mot en tilltagande antiintellektuell tendens
i landet, ett förakt mot fri humanism.
Vad tycker kritikerna om Trion? De kritiska dissar den svaga gestaltningen, de slarviga kulisserna och bikaraktärerna, de många överdrivna liknelserna, bristen på drama och handling, atmosfären av förkonstling och konstruktion som saboterar de där starka känslorna som karaktärerna hävdas känna. Flera vill ha något smutsigare och sårigare.
De positiva lyfter fram det avskalade språket, realismen, det drömska och bitterljuva, de skickliga dialogerna, det ambitiösa upplägget, det ”mogna”. De gillar också att Trion bryter mot den jagfixerade Tinder-litteraturen och skriver in sig i en större litterär tradition.
Vad har kritikerna gemensamt?
Dels orden ”relationer” och ”analysera”. Romanens ryggrad tycks bestå av relationssnack: författaren analyserar karaktärernas växlande relationer samtidigt som de själva också analyserar dessa.
Dels visar de flesta ett nedlåtande medlidande med författaren: Hujedanemej, hur ska det gå? Kommer stackarn våga skriva en andrabok?
Den mest positiva kritikern, publicerad i flera lokaltidningar, är Kristian Ekenberg. Han inleder sin anmälan med en lustig performativ självmotsägelse:
”Trion har på förhand fått stor uppmärksamhet för att den redan nu, trots att den ännu inte har getts ut på svenska, kan betecknas som en internationell succé. Låt inte detta faktum påverka läsningen, varken med en positiv eller negativ tolkning, ty ’Trion’ är en roman som klarar sig alldeles utmärkt utan hype.”
Vilket skulle bevisas: läsarna bestämmer om romanen blir en succé, inte säljarna.
Men hur bör en kritikers förförståelse se ut?
Om det är samtida skönlitteratur bör kritikern undvika intervjuer med författaren, andra recensioner av samma verk, till och med pressreleaser. Är det en redan utgiven författare ingår det dock i uppdraget att skaffa sig kunskaper om de tidigare verken, försöka se en utveckling, en idé om var verket placerar sig: It-lit eller släktkrönika, Nobelpristagarämne eller dirty realism?
Debutantrecensioner är annorlunda: större försiktighet och lyhördhet bör användas, dels för att det som sagt saknas jämförelser, dels för att alla ju måste börja någon gång, och ingen föds perfekt.
Mitt metakritiska domslut över de samlade recensionerna av Trion:
De är överlag pinsamt dåliga, dansar klumpigt och motvilligt efter förlagets pr-pipa. Varför bryr de sig? Det är inte deras uppdrag att bedöma boken utifrån att skickliga förlagsagenter dragit in pengar på den.
Kritikerna är irriterade: de kanske inte vill bli tillsagda att texten de skall döma över är briljant. Detta är en risk med förlagskampanjer. Men att kritikerna låter sig påverkas är oproffsigt. Den kritiska domen skall inte handla om ifall romanen lever upp till förlagets pr.
Hajpen triggar tydligen den svenska provinsialismen och jantelagen, penningsummorna väcker en reflex att sätta boken och författaren och förlaget på plats.
Utan hajpen hade de flesta recensionerna sett annorlunda ut. Det är ett mycket lågt betyg på mina kollegors arbete.
