Så får totalitarismen en helt ny storhetstid
Högern har struntat i hotet och omfamnat kulturkriget
The age of totalitarianism, totalitarismens tidsålder. Så har den kallats: det långa 1900-tal som resulterade i folkmord, två världskrig, Förintelsen, totalitära och auktoritära regimer och ett kallt krig. För att bara nämna några exempel.
Den huvudsakliga ideologiska frontlinjen blev snabbt tydlig. Å ena sidan de traditionella ideologierna; konservatism, liberalism och socialism, enade i det som kom att kallas den liberala demokratin; lika rättigheter, flerpartisystem, fria oberoende val, yttrande- och religionsfrihet. Å andra sidan de auktoritära och totalitära staternas kamp mot alla de som inte accepterade eller ansågs passa in i det nya statsbygget på grund av klass, kön, etnicitet eller religion.
Förhoppningarna efter Berlinmurens fall om en ”ideologiernas död” visade sig vara en illusion, samtidigt som den liberala demokratin förblev den definierande, sammanhållande länken mellan USA och Europa.
De senaste dagarna och veckorna har vi – live och i realtid – kunnat se hur denna världsordning faller ihop. I München anklagade USA:s vicepresident JD Vance Europas ledare för att vara antidemokrater som inte ger kontinentens auktoritära nationalistiska partier tillräckligt maktutrymme. Donald Trump hävdade senare att EU ”grundades för att rövknulla” USA.
I Vita huset försökte Trump och hans vicepresident förödmjuka och pressa Volodymyr Zelenskyj till ett ”fredsavtal”, helt utan säkerhetsgarantier. Flera republikanska ledare har därefter krävt den ukrainske presidentens avgång. Han måste sluta säga ”negativa saker om Putin” kräver Trump.
I det historiska ”järnridåtalet” 1946 sammanfattade Winston Churchill sin halvsekellånga erfarenhet av totalitära system: ”Det jag har sett av våra ryska vänner och de allierade under kriget har övertygat mig om att det inte finns något som de beundrar så mycket som styrka, och det finns ingenting som de har mindre respekt för än svaghet, framför allt militär svaghet” sa Churchill. ”Jag tror inte att Ryssland önskar krig. Det de vill ha är krigets frukter och en oändlig utbredning av deras styrka och doktriner.”
Det är en beskrivning som närmast skrämmande väl passar in på Vladimir Putin och Trump. Båda vill roffa åt sig så mycket som möjligt av Ukrainas tillgångar, den ena vill ha mineraler den andre markområden. Båda föraktar svaghet. Västvärldens oförmåga att reagera när Ryssland ockuperade Krim-halvön 2014 kan knappast ha tolkats av Putin som något annat än ett slags grönt ljus för att senare invadera hela Ukraina.
Det har handlat om att skapa en samhällelig diskurs där även de mest verifierbara av fakta kan avfärdas som en åsikt
Putin kände antagligen samma förakt mot de västliga ledarna som Trump mot det amerikanska politiska system som inte ställde honom inför rätta trots hans uppenbara försök till statskupp i januari 2021, när han hetsade sina anhängare att storma Kapitolium. Trump hade redan flera år tidigare konstaterat: ”Jag skulle kunna stå mitt på 5:e Avenyn och skjuta någon, och jag skulle ändå inte förlora några väljare … Det är typ, ofattbart!”
Putin och Trump försöker nu etablera en ny världsordning helt baserad på den starkes makt. Om Trump vill ha Grönland och Kanada är det inte mer än rätt och lika acceptabelt som Putins krav på att få behålla östra Ukraina och Krim-halvön.
Det är på många sätt det slutliga steget i det kulturkrig som den globala auktoritära nationella högern drivit i snart två decenniers tid. I denna kamp har desinformation, alternativa sanningar och whatabouism varit avgörande vapen. Det har handlat om att skapa en samhällelig diskurs där även de mest verifierbara av fakta kan avfärdas som en åsikt.
Det är därför Trump kallar Zelenskyj för en diktator och påstår att det var Ukraina som startade kriget mot Ryssland. ”Det totalitära styrets ideala medborgare är inte den övertygade nazisten eller övertygade kommunisten, utan människor som inte längre ser någon skillnad mellan fakta och fiktion eller mellan sant och falskt”, sammanfattade Hannah Arendt i sin klassiska bok ”Totalitarismens ursprung”, först utgiven 1951.
Ett sådant samhällsklimat är en grundläggande förutsättning för att politiker, journalister och riskkapitalister i likhet med JD Vance ska kunna vända 180 grader. Från att offentligt utmåla Trump som en ”moralisk katastrof” och ”Amerikas Hitler” till att acceptera rollen som hans vicepresident.
Winston Churchill var, i likhet med många av det tidiga 1900-talets konservativa politiker, fångna i den tidens djupt problematiska koloniala världsbild. Men han lyckades samtidigt ändå upprätthålla en tydlig gräns mellan den liberala demokratin och totalitära regimer, både nazism och kommunism. Detta har nu helt ändrats. ”Mr Gorbatjov! Tear down this wall”, utropade Ronald Reagan 1987. I dag hälsar Trump till Putin angående USA:s europeiska Nato-allierade: ”Do whatever the hell you want.”
Och här kommer vi till en helt avgörande faktor i frågan om de båda ledarna ska lyckas skapa sitt framtida Trumputinstan. De politiska aktörernas, framför allt konservativa och liberala, förmåga att agera och reagera på det högernationella hotet. Och det gäller inte bara i USA. Sveriges i dag näst största parti är grundat av nazister. Partiets chefsideolog Mattias Karlsson beskriver världen som en kamp på liv och död mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”. ”Det pågår ett kulturkrig i hög grad”, fyller Jimmie Åkesson i. Medan Europas ledare, efter Vances angrepp i München, samlas i krismöten jublar Åkesson: ”Det var otroligt befriande att höra en person med den auktoritet som USA:s vicepresident har läxa upp den europeiska politiska eliten. De fick höra ett antal sanningar som jag menar man har behövt höra under väldigt lång tid.”
Trump och Putin. Orbán och Åkesson. Meloni och Weidel. De är alla samma andas barn
Stora delar av den svenska högern har urskuldat och omfamnat både Trump och. Sverigedemokraterna. P.M. Nilsson, som varit helt avgörande i de senaste årens normaliseringsprocess, har gått från att likna Sverigedemokraternas invandrarhets vid en ”mental sjukdom” och ”en djupt störd skitsnackarkultur” till att beskriva partiet som präglat av ”ansvarstagande, moderation och förmåga att se till större perspektiv”.
Adam Cwejman, politisk redaktör på G-P och den svenska borgerlighetens kanske största Trumpapologet, har hyllat den amerikanske presidentens utrikespolitik som ett lysande föredöme. Trump har visserligen agerat ”icke-konventionellt”, men har samtidigt ”trots alla negativa omdömen”, triumferar Cwejman, ”uppnått mål som tidigare presidenter varken kunnat föreställa sig eller förverkliga”.
Trump och Putin. Orbán och Åkesson. Meloni och Weidel. De är alla samma andas barn. De hyllar och lovprisar, inspirerar och påverkar varandra. Det är hög tid att ta den totalitära tidsåldern, och de senaste veckornas, lärdom på allvar. Varje försök att skapa demokratiska inkluderande system, i samarbete med just de självutnämnda kulturkrigare som ser sig som motståndare till den öppna liberala demokratin, är dömda att – förr eller senare – misslyckas.
