Jag skäms som svensk när regeringen håller tyst
Att blunda inför det som sker i Gaza är i sig ett brott
Vid gränsen in till Gaza, detta helvetiska utomhusfängelse, står karavaner med lastbilar fulla med mat. Innanför stängslet bara några kilometer bort dör barn av hunger.
Fruktansvärda krigsbrott pågår framför våra ögon. Historia skrivs.
Gaza är i dag en stor barnkyrkogård.
I måndags meddelade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att det ska inledas en ny offensiv i Gaza med målet om ”total erövring”. Israels finansminister Bezalel Smotrich – en man med så extrema åsikter att de är svåra att till fullo ta in – berättade att planen för Gaza var total etnisk rensning. Samtidigt trappas våldet på Västbanken upp, det finns inget stopp. Bevisen för att det är ett folkmord som pågår hopar sig.
I Sverige säger regeringen fortfarande att det inte är deras sak att avgöra om det pågår krigsbrott i Gaza eller ej.
Den hållningen är i dag skamlig, närmast pervers.
I höstas skrev jag att det finns en ondska i att vägra erkänna de brott som pågår i Gaza, och för mer än ett år sedan om svälten som vapen. Sedan dess har situationen ytterligare förvärrats.
Statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard representerar i kraft av sina ämbeten även mig, som medborgare i detta land. Jag brukar inte känna skam som svensk, eftersom det är en identitet som går bortom partipolitik och nyhetscykler.
Men nu skäms jag.
Oförmågan att erkänna verkligheten i Gaza, att kalla saker vid dess rätta namn, är så utstuderad att jag uppfattar den som ett brott.
Blindheten och bortvändheten är inte neutral, utan ett aktivt förnekande av det lidande som pågår. Konsekvensen blir ett svek mot de värden som vårt land sägs vara byggda på – grundläggande humanism, rättsstatens principer.
Vad är anledningen till passiviteten? En tolkning är att det kan vara svårt att ändra en princip. Med andra ord: Hamas terrordåd var så fruktansvärt att regeringen bestämde sig för att inte fördöma Israel oavsett vad som sedan skulle komma att hända. Att byta fot nu skulle innebära att regeringen måste erkänna att de under lång tid gjort felaktiga antaganden om Netanyahus regering, och det mäktar de inte med.
En annan möjlighet är att regeringen håller fast vid sin linje av missriktad omsorg om den judiska minoriteten i Sverige. Det bygger i så fall på en idé om att det är lojalt med svenska judar att inte med kraft fördöma Israels brott. Om det finns någon sanning i detta, så är det en hållning som är både missriktad och farlig.
Det sista alternativet är att regeringen blockeras av Sverigedemokraternas hat mot muslimer, som i sin tur leder till slutsatsen att det inte bara är acceptabelt – utan till och med önskvärt – att vända bort blicken. Den än värre tolkningen är att regeringen delar denna syn, har gjort den till sin egen.
Ett faktum som skulle styrka detta är att Sverige som enda land i EU fortsätter att frysa stödet till FN-organet UNRWA, trots att organisationen är helt nödvändig för att exempelvis driva skolor för palestinska barn på Västbanken. Faktum är – som Lisa Pelling på Dagens Arena påpekade förra veckan – att både FN:s generalsekreterare António Guterres och EU:s utrikeskommissionär Kaja Kallas varnat för desinformation gällande just UNRWA. Sådan desinformation som den svenska regeringen sprider.
Det är märkligt att den svenska journalistkåren inte ställer fler kritiska frågor om Sveriges idag extrema position, och de tydliga avstegen från svensk utrikespolitisk tradition. Det som sker är ett brott mot tidigare självklara principer, och borde ha stort nyhetsvärde.
I veckan protesterade Norge, Spanien, Island, Irland, Luxemburg och Slovenien mot Israels planer på att erövra Gaza. Till och med Nederländerna, som vanligen är en stark försvarare av Israel, vill att EU nu ska se över sitt handelsavtal med landet. Sverige säger, som vanligt, ingenting. När historien om vår tid skrivs så är detta vad eftervärlden kommer att minnas och jag står inte ut med att det också sker i mitt namn.
Den här veckan var också den palestinsk-amerikansk poeten Fady Joudah på besök i Sverige. Tidigare i våras publicerade vi en av hans dikter, ”Dedikation”, på Aftonbladet Kultur. Här är några rader ur detta smärtsamma verk:
Till dem som samlar sina familjer för att dö tillsammans, för
att ingen överlevande ensam ska behöva utstå överlevnad. Till
dem som sprider ut sina familjer så att inte alla utraderas från
civilregistren. Till spädbarnen vars dödsattester utfärdades
innan födelsebevisen hann utfärdas och vittnar om deras
korta tid på jorden: de fick aldrig några namn.
Jag vet att det antagligen är förgäves, men jag uppmanar ändå den svenska regeringen att i ljuset av de överväldigande bevisen på fruktansvärda krigsbrott omvärdera sin passiva hållning.
Tala, beskriv det som sker, säg sanningen, gör vad ni kan.
