I ett videoklipp från radikalnationalistiska Frihetsnytt sitter Mats Selander – väckelsekristen apologet och predikant – framför en stupstock och blir intervjuad om sin kritiska syn på Svenska kyrkan.

Detta valde jag att i en tidigare text använda som exempel på hur somliga väckelsekristna profiler närmat sig radikalnationalismen. Efter detta har reaktioner följt, som jag återkommer till nedan.

I ett annat klipp av Frihetsnytt omtalas prästen och journalisten Helle Klein som en ”judinna” som förstört Svenska kyrkan. Hon ska sättas i stupstocken, meddelar programledaren.


Det är aktörer med sådana politiska föreställningar som väckelsekristna profiler nu närmat sig. Förra veckan deltog Mats Selander återigen i Frihetsnytt och försvarade sin medverkan. Världen idags förtroende för honom står fast: de kallar min text ”kristendomsfientlig”.

De kristna organisationer som är uppdragsgivare åt Selander har förblivit tysta. En tystnad som återfinns på andra håll i den väckelsekristna offentligheten.

Det finns tecken på att detta kan ändras. Debatten som följde inleddes med en ledartext av opinionsredaktör Frida Park i tidningen Dagen.

Parks text har flera ärenden, men en sak hon lyfter är att ”ytterkantskristnas” perspektiv riskerar att förstärkas genom publicitet. Detta går i linje med forskningslitteraturen: vi kan genom våra studier oavsiktligt skruva upp volymen för radikalnationalisters budskap.


Samtidigt behövs medial bevakning av radikalnationalism. Samma sak gäller olika strömningar i och runt den svenska väckelserörelsen. Hur ska vi kunna förstå dessa samhällsfenomen om vi inte kan tala om deras komplexitet och skiftande uttryck?

Ett dygn efter ledartexten publicerade Dagen okommenterat en debattartikel från Alternativ för Sverige. Det publicistiska haveriet att ge plattform åt en sådan aktör föranledde stark kritik från konkurrenten Hemmets Vän.

Att ett radikalnationalistiskt parti sökt sig till Dagen illustrerar det intresse sådana aktörer har – och historiskt har haft – för både frikyrkan och Svenska kyrkan.

Samma dag påpekade den frikyrkokritiska podden Vinhaggornas 2.0 att Dagen nyligen delat ut pris till den kristna Riks-programledaren Josef Barkenboms projekt. Ett val av pristagare som fick kritik.

Specifika falanger i väckelserörelsen kan inte tas som uttryck för helheten. Men Dagens agerande belyser det jag ville beskriva: stupstockens politik förmedlas av röster i väckelserörelsens offentlighet.


Micael Lahtinen, pastor som engagerar sig till denna väckelsekristna falangs försvar, vänder sig i sin text mot flera saker. Bland annat mot Frida Parks beskrivning av dem som ”väldigt få” och ”ytterkantskristna”. I stället menar han att de företräder en ”majoritet” som ”format samhällen i generationer”.

Men både Parks och Lahtinens kvantitativa påståenden står på ostadig grund. Det finns vetenskapliga studier om svensk dominionism som visar hur denna teologi kommer till uttryck. Men dessa studier kan inte användas för att svara på hur många som omfamnar den.

Kunskapen som finns handlar inte om omfattning, utan om offentliga röster. Det är sådant som hörs som behöver undersökas, granskas, diskuteras.

Väckelserörelsen är viktig, dess bidrag till övriga samhället imponerande. Men den är också sårbar. Detta verkar vara Frida Parks huvudbudskap. Och det är en klok hållning.

Just därför hörs nu fler röster som anser att ett fortsatt samtal om dessa frågor är relevant.


Tomas Poletti Lundström är doktor i religionshistoria och forskare vid Uppsala universitet