Trump och Johnson – sheriffer utan moral
Det är en brutal ny tid, men folket börjar säga ifrån
Det är inte bara hypercynism, kvinnoförakt och skenande självömkan som förenar ledarna för våra två tyngsta västländer. Framför allt är det inställningen till det som en gång i världen brukade vara högerns paradgren: lag och ordning.
Donald Trump benådade i förra veckan, i strid med Pentagons invändningar, två soldater som militären själv ville straffa för krigsbrott i Afghanistan, och befordrade en navy seal som tidigare dömts för att ha poserat med en dödad IS-fånge (om detta rapporterade bland andra The Guardian för några dagar sedan).
Boris Johnson har, förutom att lägga locket på undersökningar av diverse brittiska illdåd i Afghanistan och Irak, börjat driva linjen att soldater som var posterade i Nordirland under Oroligheterna ska åtnjuta allmän amnesti oavsett gärningar.
De här signalerna drunknar lätt i den allmänna kakofoni som alltid kringgärdar herrarna Trump och Johnson. I bägges fall framförs anklagelser om såväl sexuella övergrepp som korrupta vänskapsband till ryska och andra oligarker. I bägges fall undanröjs så gott det går grisiga politiska beslut av domstolarna, som alltjämt slåss för grundläggande konstitutionella principer. Och i bägges fall är medborgarna så trötta på kacklet att de flesta bara rycker på axlarna.
Men de som anstränger sig – och tro mig, det gör diplomater, underrättelsefolk, säkerhetsapparatniks och politiska tjänstemän runt om i planetens alla skumma korridorer – hör desto tydligare vad signalerna förmedlar. De ringer in en ny tid, en brutal tid; en laglös tid.
Tror någon att ultrahögern i Bolivia så skamlöst hade vågat gripa makten om mer anständiga, demokratiskt sinnade ledare hade suttit i Vita huset respektive 10 Downing Street? Att protesterna i Hongkong hade mötts av ett lika kallhamrat statligt övervåld? Att Bolsonaro hade vågat uppmana till etnisk rensning av Amazonas ursprungsfolk och våld mot homosexuella? Att Israels premiärminister hade gått till val på att helt sonika införliva illegalt ockuperat land?
Land, för övrigt, som USA:s utrikesminister Mike Pompeo häromdagen sa att Israel gärna får ta över – oavsett den USA-stödda FN-resolution från 2016 som återigen slog fast att ockupationen är olaglig.
Om amerikanerna och britterna tidigare agerade självisk, klantig världspolis har de nu axlat en helt annan roll. Vi har fått ett par nya sheriffer som saknar både moralisk resning och strategisk tankeförmåga. I de lägena, vet alla som kan sina västernklassiker, måste förr eller senare stadsborna resa sig.
Och det gör de. I Libanon, i Chile, i Irak, i Frankrike, i Argentina, i Hongkong – ja, till och med nu senast i Iran. Ofta är korruptionen den utlösande faktorn, liksom en känsla av att ständigt förlora i nyliberalismens pyramidspel. Av väst kan de i vilket fall inte längre förvänta sig någonting.
När Mike Pompeo i helgen gick ut och ställde sig på demonstranternas sida i Iran lär han ha mötts av himlande ögon och hånskratt. Man kan inte gärna med ena handen strypa ett lands ekonomi, bara för att med den andra klappa fattiga, ursinniga människor på huvudet.
De som snabbast anpassat sig efter den nya folkrättslösa världsordningen är såklart de revanschistiska kineserna. När president Xi utfärdade ordern om att slå ner på landets mestadels muslimska uigurer ska han ha sagt att förebilden måste vara USA:s terrorkrig sedan 11 september (detta enligt en stor läcka som nyligen publicerades i The Guardian). I de nya koncentrationslägren – förlåt, läger för ”koncentrerad inlärning” – blir en miljon fångar nu varse vad det innebär.
