De korrupta mullorna kan inte tysta iranierna
Befrielsen kan aldrig komma utifrån
Det finns något trösterikt i att under de pågående protesterna i Iran minnas revolutionen 1979 som störtade Pahlavidynastin och shahens väststödda diktatur. Den gled ur händerna på de iranska massorna när Khomeini förvandlade en diktatorisk statsapparat till en annan. Men revolutionen 1979 var en av världens mest folkliga: Andelen av befolkningen som deltog i massaktioner var fem gånger högre än i den franska revolutionen och tio gånger högre än i den ryska.
De protester vi ser nu må ha startats av den inte så kapitalstarka delen av baazaari – ägare till mindre butiker – men spred sig snabbt till många platser. En absolut majoritet av iranierna tyngs under den extremt höga inflationen, de höga priserna på basvaror och en misskött ekonomi. Det är resultatet av korruption, en härskande klass av miljonärsmullor som under snart tre decennier berikat sig själva på bekostnad av arbetande iranier samt hårda sanktioner mot landet.
Den islamiska republikens svar på alla sorters protester genom åren har varit uteslutande hård repression; dödligt våld vid demonstrationer, massarresteringar, tortyr och dödsstraff. Och ändå lyckas den inte tysta iranierna som denna gång ropar för ett slut på fattigdomen och den islamiska republikens fall.
De breda massor som för snart ett halvt sekel sedan protesterade mot shahens envälde fanns bland samhällets alla skikt. Inte bara bland det missnöjda prästerskapet och det kapitalstarka baazaari, utan också hos de intellektuella, poeterna, journalisterna, advokaterna och studenterna. Där fanns de utblottade bönderna som tvingats in till kåkstäder runtom landets stora städer och framför allt fanns där arbetarklassen vars strejker blev den sista stöten som utdelades shahens regim.
När en så stor del av ett lands befolkning kämpar för – och riskerar sina liv för – frihet, värdighet och jämlikhet utan att få sin längtan infriad kommer de inte att sitta still. Och mycket riktigt har vågor av protester sköljt över landet allt sedan revolutionen 1979. De har varierat i storlek, styrka och krav, men varit lika väntade och självklara som årstidsväxlingar.
När iranska kvinnor protesterade mot slöjtvånget under 1980-talet reste de politiska krav, liksom studenterna som demonstrerade på universiteten i slutet av 1990-talet. Under 2000-talets första hälft krävde arbetare högre löner och säkrare arbetsmiljö samt rätten till fri organisering.
Strax efter tog feministiska gräsrötter över och krävde en ändring av landets könsdiskriminerande lagar. Den gröna rörelsen, vars tändande gnista var presidentvalet 2009, reste politiska krav såsom fria val och yttrandefrihet. Epicentrum för 2017 års protester låg utanför storstäderna då 96 procent av Irans landmassa befann sig i ett tillstånd av långvarig torka och plågade de mest utsatta grupperna såsom fattiga arbetare, boskapsskötare och bönder som dessutom såg sina sista besparingar gå upp i rök till följd av att privata banker stängde.
Innan pandemin slog till extremt hårt mot Iran avlöste arbetarprotester varandra, framför allt i södra delen av landet samtidigt som pensionärer krävde högre pensioner i storstäderna. Den allra största protestvågen kom att bli Kvinna, liv, frihet-rörelsen som under hösten 2022 krävde ett slut på den islamiska republikens slöjtvång, borttagande av moralpolisen och frihet. För första gången sedan revolutionen 1979 samlades människor från alla etniska grupper runt om i hela landet under samma paroll och lade grunden för de demonstrationer som äger rum nu.
Det är svårt att förutse vart en så ledarlös och decentraliserad rörelse som den vi ser nu kommer att ta vägen. En absolut dödsstöt vore om den amerikanske presidenten infriar sitt löfte om att intervenera eller om Israel än en gång attackerar iranierna.
En sann befrielse kommer aldrig från utländska bomber eller imperialistiska interventioner som inrättar en ny diktatur byggd på samma gamla Pahlavidynasti. Det var de progressiva krafterna i landet – fackföreningsledare, iranska författarförbundet, intellektuella och framstående politiska fångar – mycket tydliga med i sina uttalanden under Israels anfallskrig förra sommaren.
Befrielse kommer från de iranier som är ute på gatorna i detta nu, som genomlever fattigdom, ojämlikhet och politisk repression. Den kommer av att de kämpar ända till den halvsekelgamla revolutionens löften om frihet och jämlikhet infrias.
