”För dumma för demokrati”

Åsa Linderborg: Eliten har tröttnat på folkets inflytande – igen

Från något av Donald Trumps valmöten. Folkets inflytande börjar bli för stort, menar allt fler opinionsbildare och makthavare. ”De har svårt att acceptera att det är ekonomiska och sociala faktorer som påverkat väljarna”, skriver Åsa Lindeborg.

Studio ett fyra dagar innan första omgången i franska presidentvalet: ”Är Mélenchon populist?” frågar programledarna radions korre i Paris. Hon svarar: ”Ja, absolut! Han vill ju att folket ska bestämma.”

Mélenchon vill att folket ska bestämma. Karln är med andra ord demokrat.

Populism har blivit ett skällsord för allt som avviker från den rådande ordningen. Varje tanke på en alternativ politik rörande EU, ojämlikheten, integrationen, globaliseringen, nedskärningarna, vinsterna i välfärden – allt stämplas som populism.

Till och med idén om folkstyre avfärdas som populism.

Alla seriösa politiker, journalister, opinionsbildare, makthavare och kulturarbetare bekänner sig som demokrater. Men efter Brexit och Trump pratar allt fler om demokratin med någon form av reservation, konstaterar den brittiske debattören Mike Hume i den sprattelfärska essän Revolting! How the establishment are undermining democracy and what they’re afraid of. Där naglar Hume fast vår tids alla ”I’m a democrat, but...”

Strax efter amerikanska valet skrev New York Times att ”USA skulle vara en lite mer hälsosam demokrati, om det var lite mindre demokratiskt”. Andra, även svenska opinionsbildare, hakade på: Ja, det börjar bli lite för mycket av det goda.

I somras röstade britterna för att lämna EU.

”I’m a democrat, but...”-expertisen har svårt att acceptera att det är ekonomiska och sociala faktorer som påverkat väljarnas beslut. I stället för att utvärdera en impopulär samhällsutveckling har de kommit överens om följande fem punkter:

  • Folk är för okunniga och allt för outbildade för att förstå de stora frågorna.
  • Folk är irrationella, de låter känslorna och inte intellektet (som de saknar) styra.
  • Folk är godtrogna och låter sig enkelt manipuleras.
  • Folk är inhumana egoister och använder röstsedeln som ett hatiskt redskap.
  • Folk fattar inte sitt eget bästa.

Så där har antidemokrater resonerat i flera tusen år. Det nya är att de som tänker så i dag själva kallar sig för demokrater. Det har börjat bli ett fashionabelt projekt för liberalerna och även delar av vänstern att rädda demokratin från folket.


I dagarna utkommer Timbro med boken Efter demokratin (den engelska titeln är tydligare: Against democracy) av den amerikanske filosofen Jason Brennan. Han argumenterar för ett styrelseskick där rösträtten är begränsad till dem som kan klara av ett kunskapstest. Rösträtten, menar han, är inte en medborgerlig rättighet så som yttrandefrihet och religionsfrihet.

Brennan lider av det som Mike Hume kallar demosfobia. Det är många som drabbats av den.

Jason Brennan, filosof med ”demosfobi”.

Det går inte att prata om demokratin utan att prata om dess motståndare genom historien, skriver Hume. Platon menade att några utvalda visa män borde bestämma (sådana som han). Drygt två tusen år senare pläderade liberalen John Stuart Mill för samma sak. Mill kämpade helhjärtat för yttrandefrihet men beskrev demokratin som ”majoritetens tyranni”. Senare gick han med på allmän rösträtt, ovanligt nog även för kvinnor, men tyckte att akademikerna (sådana som han) skulle ha fler röster än de outbildade.

1918 återvände soldater utan rösträtt hem från skyttegravarna. Under press från ryska revolutionen tvingades den europeiska eliten gå arbetarrörelsens krav på demokrati till mötes. (Följ Aftonbladet Kulturs serie om demokratins genombrott i Sverige.)

Det var också rädslan för den röda massan som gjorde att demokratin avskaffades. Den antidemokratiska borgerligheten skänkte Hitler makten i hopp om att han slutgiltigt skulle krossa den arbetarrörelse som inte redan var fördriven eller fängslad. (Det är fake facts att Hitler röstades fram i allmänna val, hans popularitet var vid tillfället tvärtom dalande.)

Efter fascismens fiasko var alla tvungna att bekänna sig som demokrater. Men nu har det börjat skifta igen, konstaterar Hume. Sen folk röstat helt fel i stora val har det blivit mode att håna demokratin. Efter Brexit sålde vänsterliberala The Guardian t-shirts med texten: ”Never underestimate the power of stupid people in large numbers.” En kolumnist i New York Times menade att det är genpolen som bestämt valresultatet.


Det är för övrigt fler som laborerar med genpolen till försvar för sina fördomar. Högerextremister, till exempel, påstår att folk från södra halvklotet har lägre iq. Med allt för många lågintelligenta i landet kan vi inte upprätthålla demokratin.

Men om folket (demos) ska separeras från makten (kratos), vilka är det då som ska bestämma? De som vet bäst, stupid! Teknokraterna och experterna. De upplysta och välutbildade – de professionella. Institutionerna och avtalen som vi aldrig kan ställas till svars: EU, ECB, IMF, TTIP. Kapitalismens alla tjänstvilliga akronymer.

Mike Hume berättar om den framlidne, lite udda Labourpolitikern Tony Benn. Han uppmanade alla att gå runt med en lista på fyra frågor att ställa i händelse av att man skulle råka på en höjdare (som Salman bin Abdul Aziz, Mark Zuckerberg, Christine Lagarde): Vilken makt har du? Varifrån fick du den? Vem har möjlighet att välja dig? Hur kan vi bli av med dig?

Om du inte kan få bort den som har makt över dig, är det något fel på systemet.

När man pratar om dem som bestämmer handlar det aldrig om dem som äger och förvaltar kapitalet. Den ekonomiska makten är en ickefråga. I stället pratar man, som Jason Brennan i Mills efterföljd, om ”majoritetens tyranni”: Makten är alla dem som tycker fel och som trots det får vara med och bestämma.

Mittfåran av 1800-talets liberaler ansåg att demokratin var oförenlig med de liberala frihetsidéerna. Det påståendet har fått liv igen. Brennan menar att majoriteten skadar den bättre informerade och mer rationellt sinnade minoriteten (det vill säga sådana som han). Särskilt hotfull är den för minoriteter med olika identiteter. Eller som en del säger: ”Den som röstade på Trump gjorde sig skyldig till ett hatbrott.”

Som om inte minoriteterna också består av enskilda individer med olika åsikter. Se bara alla homosexuella som röstar på islamofoben Le Pen. Och ja, faktiskt, alla invandrare som också gör det då de inte anser sig ha råd med ytterligare konkurrens i låglöneträsket.


De upplysta ”I’m a democrat, but...”-elitisterna avslöjar stora kunskapsblottor i historia. Minoriteternas rättigheter är resultatet av en bred demokratikamp underifrån mot eliter och experter. Slavarnas frigörelse, den kvinnliga rösträtten och medborgarrättsrörelsens framgångar hade inte varit möjliga om de formulerats som den enskilda minoritetens kulturkrig mot majoriteten, skriver Hume helt riktigt. Det var knappast folkviljan som gjorde att samkönade äktenskap legaliserades i Sverige först 2009.

Det är helt enkelt inte sant att det finns en inbyggd konflikt mellan demokratin och de individuella rättigheterna. Om vi inte pratar om privategendomen, den kan ju ett folkstyre plötsligt få för sig att omfördela. Demokratin är en helt överlägsen metod när det gäller att bygga jämlika samhällen. Det är väl där plånboken klämmer på åtminstone några av demosfoberna.

Definitionen av demokratin håller på att skrivas om. Från idén om folkstyre där alla är involverade att välja mellan en massa alternativa vägar – åtminstone teoretiskt – börjar den betecknas som en uppsättning ”civiliserade” värderingar kring allt från mänskliga rättigheter till marknadens frihet. Den som inte tycker rätt utmönstras som odemokratisk. Vi ser inte längre demokratin som en intellektuell process där vi gemensamt avgör vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, för vissa saker ska vara undantagna diskussion. 


Nog kan demokratin vara farlig, men alternativen rymmer ännu större risker. Om man menar att det kan bli för mycket demokrati och yttrandefrihet så är man nog inte så förtjust i idén från första början.

Det är skrattretande att se alla demosfober, från den yttersta makteliten till finliberaler och lattevänster, som nu manar till ”antifascistisk front” mot högerpopulism och fascism. Demokratins ädla riddare, som innerst inne tycker att det är otäckt när vanligt folk får vara med och bestämma.

Som tror att de är världens centrum. Som lever i en medelklassbubbla där de berömmer sig för sin självständighet och inte fattar att de är helt beroende av andras arbete.

Som själva kan välja bort bostadsområden och skolor där det finns för många svarthåriga – säkra zoner, trygga rum.

Som på fullaste allvar tror att en valseger för mer nedskärningar, mer överstatlighet och mer marknadsliberalism ska krossa fascismen.


Mon dieu! Hur kommer det inte låta om Le Pen vinner på söndag? Då langas listan fram med de fem punkterna på hur perverst det är att outbildade och lantisar får ha politiskt inflytande.

Låt oss syna korten redan nu. Vad tycker du? Är det här med demokrati en bra och rättvis princip? Eller tillhör du det där ”I’m a democrat, but...”-gänget som menar att det kan bli lite för mycket av det goda?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.