I dag anses företagare ballare än konstnärer
Att ”Draknästet” sänds igen är ett säkert tecken i tiden
Sveriges Television har börjat sända Draknästet igen.
Att serien där entreprenörer tigger pengar från serumbaddade riskkapitalister, har hittat tillbaka till public service smickrar inte samtiden. I ett utvecklat samhälle bugar vi tydligen fortfarande artigt när rika människor går med på att förverkliga våra drömmar.
”Jag behöver drakar som brinner för att lösa problem i samhället”, säger en lycksökare. En annan pratar om att ”skapa ett tryck mot kundgruppen”, en tredje orerar om cirkulationsekonomi och den fjärde hänger väl vid det här laget och dinglar i närmaste garderob.
”Drakarna” själva visar prov på den sorts storkukslugn som enklast uppnås via en miljard i alternativa placeringar på Caymanöarna. 2009 stod Storytels grundare Jonas Tellander framför dem. Sedan dess har han blivit Draknästets alldeles egna Zara Larsson, en referens för den som vill övertyga tittaren om att det här programmet inte främst handlar om att smickra dem som har: Draknästet skapar faktiskt morgondagens storbolag och hör sen.
Samtidigt visade i dagarna New York Magazines The Cut hur amerikanska techbolag de senaste åren sugit åt sig närmast samtliga av kontinentens moderedaktörer. Resultatet är – som instagramkontot ”Popkulturens död” påpekade i helgen – en fullständig dränering av kreativitet, i en bransch som nyss ansågs vara särskilt upphöjd.
Vogues Sally Singer gick till Amazon. Derek Blasberg drog till Youtube. Them Magazines Whembley Sewell finns på Netflix. Konsekvensens av vår kollektiva längtan efter Silicon Valley är inte framtiden, utan en kultur där företagande anses ballare än konst. Ingen står fredad: När Aftonbladets kritiker Magnus Ringgren skriver att avantgardet sitter vid makten i svensk poesi fattar han inte att avantgardet redan har ersatts med entreprenören, också i litteraturen.
I stunder som dessa lutar jag mig mot den spanske tidningsmakaren Luis Venegas. Han är bara 42, men har under två decennier erbjudit ett småskaligt och roligt alternativ till den mentala öken som breder ut sig. Via egenpublicerade, globalt distribuerade, titlar som Fanzine137, The Printed Dog, EY! Boy och Candy framstår han idag som en av få besjälade publicister; en estet med ärende något större än sitt allt mer respektabla saldo.
Trots att tidningen inte ens finns på Instagram betalade jag 699 kronor för senaste numret av Candy. När konkurrenterna trånade efter majoriteten smalnade Venegas istället av. Han fortsatte envist att kommunicera med dem som till varje pris söker tillhörighet och skönhet.
För detta hade Luis Venegas naturligtvis blivit utskrattad i Draknästet.
