Jag lämnar Zlatanfilmen med huvudet högt

Juggeschablonerna haglar – men de är ändå trovärdiga

Granit Rushiti som den 17-årige Zlatan i nya filmen ”Jag är Zlatan”.

Inspirerad och stärkt går jag rakryggad ut ur biosalongen efter att ha sett filmen Jag är Zlatan, manusförfattad av Jakob Beckman i regi av Jens Sjögren, och baserad på boken med samma namn, berättad av fotbollslegendaren Zlatan Ibrahimović för författaren David Lagercrantz.

Zlatan, med en bosniakisk far och en kroatisk mor, växer upp som fattig och frustrerad invandrare i Rosengård, möter många motgångar, såväl i skolan som på fotbollsplanen och på hemmafronten. Hamnar i kriminalitet. Zlatan, med sin stora begåvning och lika stora kaxighet, som tar sig från FBK Balkan till Malmö FF till Ajax och köps av Juventus – resten är fotbollshistoria.


Zlatan är omåttligt karismatisk och populär, ändå har vissa ibland haft svårt för honom, trots eller på grund av hans start på botten. Zlatan är alltså uppväxt på 80- och 90-talen då ”maffia” var synonym med bilden av jugoslaver i Sverige, det var krig på Balkan och de svartmuskiga och kulturellt avvikande juggarna knappast passerade som vita i Sverige.

Visserligen är Zlatan en framgångsblatte utan like, men han har aldrig varit falsk i sina ambitioner

2007 tog sig SD:s Mattias Karlsson rätten att definiera att fotbollsspelaren Henke Larsson (med en far från Kap Verde) är svensk, medan Zlatan Ibrahimović inte är det: ”Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt.”. Kruxet är att Zlatan inte är någon lagspelare, kanske för att han formades av att inte passa in.


I filmen ser vi hur han dribblar bollen själv över hela planen ända fram till mål, skallar en lagkamrat så att blodet rinner, och när en annan surt säger ”Du kan väl prova att slå en passning nån gång iallafall.” svarar ”Till dig, eller? Då skulle vi inte komma långt.”

Han mopsar sig lika mycket i skolan, där han anses ”förstöra för andra elever” och tvingas ha en speciallärare, som på fotbollsplanen där föräldrarna till spelarna i Malmö FF startar en namninsamling för att få Zlatan relegerad ur laget.

Man förstår att Zlatan i sin historia själv har betonat motgångarna, dels för att framgången ska verka ännu större och dels kanske också för att göra framgången mer berättigad, rättfärdiga sin revansch.


Visserligen är Zlatan en framgångsblatte utan like, men han har aldrig varit falsk i sina ambitioner (”Vad vill du, Zlatan?” ”Jag vill bli bäst.”) och han är ”smutsig”, det vill säga mänsklig. I filmen försöker han få till dejter med blonda svenskor – på Balkan tycker man allmänt att blondiner är hetast och svenskorna fungerar också som hans biljett bort från periferin och mot centrum.

De tröttsamma medelklassropen om att ”krossa stereotyper!” som sker uppe i det blå ekar här tomt och kommer till korta i mötet med filmen. Killen framstår åtminstone som i kontakt med sina känslor och erfarenheter snarare än med en specifik teoretisk, ideologisk och estetisk mall för hur man ska leva, vara och framställa sitt liv.


Ändå funderar jag över den toxiska mixen av juggar och stereotyper som framställningen bakar. Här finns den obligatoriskt sönderblonderade juggemammam som städar kväll, drar hysteriskt djupa bloss på ciggen och hela tiden är på randen till nervsammanbrott. Som skilt sig från Zlatans pappa och vars nya kille Miroslav gömmer stöldgods i hennes lägenhet, vilket sätter polisen på henne.

Juggeschabloner finns det gott om i filmen men samtidigt är de, tycker jag nog, trovärdiga och från livet igenkännbara (även om det är helt berättigat att önska sig något mer utmanande)

Här finns också den obligatoriskt grovt sexistiskt svärande pappan, vars kylskåp gapar tomt, vars bil startar ungefär varannan gång, och som vägrar betala ”hemleverans” på Ikea och därför kånkar Zlatans nya säng på ryggen hela vägen hem till Rosengård till juggegrannarnas retsamma skratt från balkongen (”Heja, Šefik!”). Som på 90-talet fastnar framför tv:ns krigsrapporteringar från hemlandet med havet av ölburkar växande runt sig, vilket han varvar med jugoslavisk folkmusik på hög volym.

Man har ju sett och hört detta förut och kan ju känna en längtan efter något annat och visst, Zlatan är nu något annat, men så är han också miljonär.


Men frågan är ändå relevant: hur kan vi faktiskt motarbeta folkliga stereotyper av till exempel juggar utan att hemfalla åt den whitewashing medelklassretorik som är så dominerande på finkulturens område i dag och lärs ut vid till exempel skrivarutbildningar, på kultursidorna, av influencers i sociala medier och av många hypade författare?

Jag har inte lösningen, men Aida Zekić skriver tänkvärt i ETC om specifikt juggeschabloner och förankrar dem i andra generationens språkförlust:

”Det bor hundratusentals svenskar i Sverige som har direkt påbrå från det forna Jugoslavien. […] Vi finns överallt. Så varför orkar ingen bry sig? Det är vårt eget fel. Fördomarna om jugoslaver har levt och frodats i Sverige sen 60-talet, men de påverkar oss inte till den grad att vi orkar säga ifrån. Ingen trakasserar oss i kollektivtrafiken, men många drar skämt på vår bekostnad. Om kedjerökande, alkoholiserade enfaldingar som är grannar idag och fiender imorgon. Vi skapade stereotypen själva. Inte för att den stämmer, utan för at vi inte är kapabla till ett bättre skämt. 80- och 90-talisterna som växte upp i Sverige reproducerade ihärdigt juggeschablonen i ett desperat försöka att upprätthålla det humoristiska arvet från våra föräldrar. Humorn på Balkan är cynisk, skarp och sker ofta på egen bekostnad. Men den är helt beroende av en skicklig språkförmåga som ingen av oss längre besitter.”

Juggeschabloner finns det gott om i filmen men samtidigt är de, tycker jag nog, trovärdiga och från livet igenkännbara (även om det är helt berättigat att önska sig något mer utmanande). Jag skrattar mycket och högt i biosalongen, även på uppenbart fel ställen, när ingen annan skrattar, kanske som ett skydd, för att saker kommer så nära.


Många rollprestationer är också mycket fina och förmår lyfta karaktärerna och dessutom injicera en stor dos ömhet i porträtten: Pappans back av sin son är rörande: ”Vet du vad Zlatan betyder?? Guldpojken! Han är guld!” ryter han till rektorn som vill sätta Zlatan i en ”psykosocial” specialskola. Trots alla brister i föräldraskapet ger han honom styrkan att kämpa: ”Du ska lyssna och inte lyssna. När de säger att du är fel ska du ta det som bensin.” Och mammans min framför tv:n när Zlatan till slut sätter det legendariska målet för Ajax är obetalbar. Kalla mig lipsill, men då gråter jag.

Zlatan Ibrahimović överskred redan tidigt sina givna identiteter och tilldelade kollektiv: han är mer än bosniak, mer än kroat, mer än jugge, mer än blatte, mer än rosengårdare, mer än fattiglapp, mer än svensk – samtidigt som han är allt detta också. Men hans bästa och kanske enda riktiga vän är egentligen fotbollen. Den boll som alltså gjort honom till Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna och till världsstjärna.


Filmen ”Jag är Zlatan” får mig att gå ut ur salongen med huvudet högt och faktiskt – och gudarna ska veta att det inte sker ofta – känna en glödande stolthet över mitt ursprung. Juggar är bra! Sen går jag hem och tittar på youtubeklippet från Zlatans 40-årsfest där hans fru Helena Seger överraskade honom med sångerskan Nada Topčagić och hans favoritlåt Jutro je från 1989.

Filmens budskap är mycket banalt och mycket modigt: att man ska jobba hårt och inte spela livets spel på några andra villkor än sina egna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.