Vi kom från Irak men hittade hem på Gotland
Det tjafsas om svenskhet och vem som får höra till – men gotlänning har jag alltid fått vara
I somras när jag åkte gotlandsfärjan blev jag nervös. Båten var fylld till brädden av egotrippade 08:or i dyra kläder. Alex Schulman och hans fru skymtade i matkön liksom en och en annan person känd från spalterna.
Min oro bottnade i att jag skulle ses som en av turisterna, att mitt band till ön börjat stretchas ut. Hur vet man om kärleken fortfarande är besvarad? Hur länge efter att man har flyttat får man kalla en plats för ”hem”?
Kanske klamrar jag mig fast vid min kära ö för att ingen annan har välkomnat mig så mycket. När andra tjafsar om svenskhet och vem som får höra till är gotlänning något jag alltid fått vara.
Det var slumpen som gjorde att vi hamnade i Visby. Efter flykten från Irak till Syrien, genom Bulgarien kom vi till flyktingförläggningen i Tranås 1989. Ett och ett halvt år senare fick vi uppehållstillstånd och dåvarande Invandrarverket ville fylla tomma lägenheter i en mellanstor stad i Sverige. Den kvinnliga prästen vi lärt känna på flyktingförläggningen, som mor alltid bjöd över på te och kakor, uppmanade mina föräldrar att tacka nej till staden, ”det är ingen bra plats för barn”, sa hon. Egentligen fanns inte utrymme att protestera men efter mycket diskussioner hamnade vi istället på Gotland.
Den första tiden där kunde jag inte få grepp om platsen. Inte för att jag hade sett mycket av Sverige då, jag var 8, men jag förstod att här är annorlunda från resten.
Naturen var inte skrämmande. Pappa som kom från hamnstaden Basra älskade att omgärdas av havet.
Mamma som har en nyfikenhet på allt som andas konst blev snabbt kompis med bohemerna.
Gång på gång upptäcks nya gravskatter fyllda med arabiska mynt
Förutom urgotlänningar och lantbrukarna fanns en tredje kategori som vi kan kalla för ”sökare”. De har likt flyktingarna lämnat ett liv bakom sig i hopp om något bättre. Vi hamnade i samma fack.
Livet blev bra flummigt, isolerade på en ö omgivna av hippies som lärde oss hur man hankar sig fram på Gotland.
Med tiden insåg vi att öns självaste själ talade till oss – vid stora högtider som bröllop grillar gotlänningarna hela lamm över öppen eld, precis som i Mellanöstern. Gång på gång upptäcks nya gravskatter fyllda med arabiska mynt. Senast 1999 hittade en lantbrukare i Othem världens största bevarade silverskatt från vikingatiden. Många av de arabiska mynten tros vara från 700-talet och staden al- Kuf, abbasidernas huvudstad, i dag känd som Bagdad.
Och bara det att Gotlands landskapsrätt är saffranspannkaka med ris och saffran, huvudingredienser vi förknippar med Irak, Iran och Afghanistan är ännu ett tecken. Vi hör ihop.
I höstas hörde den lokala radion av sig, de ville prata med en ”gotlänning” om covid-restriktioner och jag lugnades. Kärleken är fortfarande besvarad.
