Tänk att känna sig trygg att heila från balkongen
Vissa tycks vara värda mer trygghet än andra
I helgen ska nazisterna återvända till Salem. Förra veckan promenerade de på Stockholms gator, påhejade av överklassen på Strandvägen, där en man lutade sig ut från fönstret och heilade. I det politiska samtalet talas det ständigt om trygghet. Om någon undrar hur den ser ut är det bara att titta hit, mot den man som sitter i sin våning på Östermalm och obrytt önskar sig människors utplåning.
För femton år sedan demonstrerade jag mot nazisternas Salemmarsch. Sedan slutade de att marschera. Men det gick ingen nöd på dem – deras politiska vision säkrades i stället i riksdagen, när Sverigedemokraterna samtidigt fick parlamentarisk makt. Så formuleras en annan sorts trygghet – att tillåtas föra sin politik under regeringsbeskydd.
Ändå har fascismen alltid varit ett politiskt projekt som börjar och slutar på gatan. Det är här domen faller över vem som anses höra hemma här och vem som ska bestraffas. Ibland sköts arbetet av polisen, som godtyckligt rasprofilerar ungdomar eller utvisar papperslösa människor till deras egna begravningar. Andra gånger framträder en mer handfast strategi; att, likt migrationsministerns son, gå med i ett av de nätverk som är ute och slår bruna och svarta människor om nätterna.
Jag undrar hur medierna kommer att förhålla sig till det faktum att nazister nu tar regeringens politik i egna händer. Kommer de finna ett samband mellan Tidölagets formulering om att asylsökande ska ha så få rättigheter som möjligt, och de män på gatan som vill spöa ner samma personer? I DN intervjuas Mohammad Aluaudt Allah som misshandlats av medlemmar ur aktivklubb. Han säger att regeringens politik har stärkt våldsamma nazistgrupper.
Medan politikernas barn åtnjuter anonymitet hängs enskilda Palestinaaktivister ut som terrorkramare
I övrigt lämnar medierna en hel del att önska. Under det senaste året har de, snarare än att granska makten, mer erbjudit en särskild sorts ansvarsfrihet. Migrationsministers son, medlem i aktivklubb, namngavs aldrig. Anonymiseringen hade kunnat vara en beundransvärd lektion i pressetik och den återhållsamhet som är nödvändig vid namnpubliceringar, om den inte utövades så selektivt. Medan politikernas barn åtnjuter anonymitet hängs enskilda Palestinaaktivister ut som terrorkramare för bilder de gillat på Instagram. I stället för att granska hetsjakten på icke-vita personer hänger sig medierna alltså åt samma sak. Allt medan politikerna sitter lugnt i sina våningar, skyddade av sina vakter och pressmänniskor. Så kan trygghet också se ut.
För oss andra återstår att göra det vi alltid har gjort. När fascisterna återvänder till gatorna dyker vi upp, tusenfalt fler. Och när deras ideologiska själsfränder sitter i regeringen bekämpar vi dem där också.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino
