Kulturpolitiken ska inte lägga saker till rätta
Rapporten ”Så fri är konsten” bjuder på obehaglig läsning
”Frihet”, sa den i veckan bortgångne Bengt Göransson, ”är rätten att röra sig över det öppna fältet, och den enda begränsning friheten känner och måste känna är den som ges av den enskildes skyldighet att inte inkräkta på andras möjligheter att röra sig på samma fält.”
Nyligen publicerade Myndigheten för kulturanalys rapporten Så fri är konsten – den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten.
Det är intressant och obehaglig läsning.
Det svenska offentligt finansierade kulturlivet, visar rapporten, står i stort sett vidöppet för politisk påverkan. Och möjligheten utnyttjas, direkt och indirekt. På statlig nivå har styrningen både en direkt, negativ inverkan på den konstnärliga friheten och en indirekt sådan. På lokal och regional nivå fungerar inte principen om armlängds avstånd. På många ställen styr politiker kulturen direkt.
Politiken är nedströms från kulturen, sa den italienske filosofen Gramsci och sedan Steve Bannon och sedan sverigedemokraten Mattias Karlsson. Vi lever i dag med kulturkriget, och om inte staten ska bli dess väpnade gren krävs nu principer, hårda nypor och ett kallt huvud. Ministrar ska inte kritisera musikprisvinnare, kommunpolitiker ska inte säga att de inte vill köpa in ”utmanande konst”, Filminstitutet ska inte – uttalat eller outtalat – signalera att pengarna i första hand går till projekt som handlar om jämställdhet. Och ja, det gäller även om nuvarande styre gynnar just de perspektiv som du gillar.
Ett exempel i rapporten är att Kulturrådet, som på regeringens uppdrag förra året fördelade 3,8 miljarder i stöd, också har i uppdrag att främja vissa perspektiv. Detta påverkar hur bidragen söks och delas ut. Konkret så tillfrågas bidragssökande om hur de tänker integrera ett jämställdhets- mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sitt projekt. Frågan får effekt. En stor andel av de sökande till Kulturrådet uppger att de någon gång anpassat sitt konstnärliga innehåll till kriterierna. I det sammanhanget spelar det mindre roll att de sakkunniga som delar ut pengarna inte själva anser att perspektiven är styrande. Skadan är redan skedd.
Socialdemokraterna har de två senaste mandatperioderna gett bort kulturpolitiken till Miljöpartiet, en eftergift som i efterhand måste ses som ett stort misstag
Det är uppenbart, när man läser rapporten, att det finns en stor naivitet kring statens och det offentligas roll i kulturpolitiken. Det goda smygs in genom mål och horisontella perspektiv. Kulturpolitiken används både som megafon och slasktratt för diverse andra politikområden, som Scenkonst Sörmland som har ”ökad folkhälsa” som ett av sina mål.
I 1974 års kulturproposition slogs det fast att ett av kulturpolitikens mål var att motverka kommersialismens verkningar. Målet togs bort i den på sitt sätt lika tidstypiska kulturutredning som överlämnades till alliansregeringen 2009. Så var är vi nu? Mitt i kulturkrigets orkan, utan vare sig segel eller styråra.
Socialdemokraterna har de två senaste mandatperioderna gett bort kulturpolitiken till Miljöpartiet, en eftergift som i efterhand måste ses som ett stort misstag. MP saknade kulturpolitik när de fick ministerrollen och tillsatte en grupp som hafsade fram förslag om kvotsystem och mångfaldsmål. Rapporten visar på politisk klåfingrighet, naivitet och en oförmåga att hålla armslängds avstånd. Den statligt finansierade kulturen ska inte ha som mål att vara uppbygglig, vare sig för att stärka nationen eller jämställdheten. Den ska vara en frizon vars sprängkraft och skapande finns till för sin egen skull.
Kulturpolitiken måste bäras av en kultursyn, en idé om vad syftet är och vilken roll den ska spela. En sådan idé måste i sin tur bottna både i en människosyn och i en syn på den värld vi lever i i dag.
Målet för kulturpolitiken bör vara frihet. Frihet för kulturutövare att tänka och skapa. Frihet för många fler, särskilt unga, att få lära sig att delta. Men också frihet för tanken i en tid när mycket av kulturkonsumtionen sker på digitala plattformar som invaderar våra hjärnor på sofistikerade sätt och gör både kulturskapande och utövande till en fråga om kommers och konsumtion. Målet bör vara att värna tankens frihet från politiken, algoritmerna och kapitalet.
Att göra kulturen tillgänglig är tvärtom att expandera yttrandefriheten
Viktigt är att påpeka att rapporten Så fri är konsten inte ifrågasätter att kulturpolitiken ser till att resurser fördelas jämnt utifrån delaktighet, exempelvis när det gäller män och kvinnor eller kultur i hela landet. Att göra kulturen tillgänglig är tvärtom att expandera yttrandefriheten. Det man kan konstatera i dag är dock att möjligheten att både utöva och ta del av kultur i ökande grad är en klassfråga. Så beskärs friheten, möjligheten att röra sig på det öppna fältet, även på detta område.
Ett embryo till en samtida, både frihetsälskande och klassdriven kulturpolitik finns i den handlingsplan för kulturen som Socialdemokraterna i Stockholm tagit fram. Där finns krav på att stärka principen om armlängds avstånd och reda ut rollfördelningen mellan staten, regionerna och kommunerna. Där hålls fokus på kultur tillgänglig för barn och unga, på stärkt yttrandefrihet och på en mediepolitik som förhåller sig till det faktum att amerikanska techjättar nu sätter gränserna för yttrandefriheten. Det är hoppfullt.
Frihet är inget enkelt begrepp. För mig är det en idé om människan som sitt eget mål, bortom pengar, stat och status. För Bengt Göransson stod friheten i motsats till valfriheten och var en kraft som handlade om skapande och lärande bortom det smala utbud som marknaden erbjuder.
Statens och kulturpolitikens roll är inte att lägga saker till rätta. Utan att vara ett värn för denna frihet.
