Rules for radicals – näthatarnas lilla röda

Så blev Saul Alinskys radikala vänsterskrift en handbok för extremhögern

Aktivisten och författaren Saul D Alinsky (1909–1972) riktade sig till 68-vänstern med boken ”Rules for radicals” med 13 enkla råd för sociala rörelser.

Vill du bli radikaliserad som mig? Läs Saul Alinskys Rules for radicals, tipsade den moderata riksdagspolitikern Hanif Bali på Twitter för två år sen.

Kanske oväntat att lyfta fram en amerikansk handbok i lokal kvartersorganisering sprungen ur 1968:s radikalisering. Alinskys bok summerade 30 års erfarenhet av organisering av fattiga bostadsområden, mestadels svarta communitys, i tretton enkla råd för sociala rörelser.

Hur kom en nästan femtioårig manual i lokalorganisering från USA att få betydelse i svenska debatter?

Så kunde en resurssvag aktör ha en chans att besegra en resursstark. ”Enkla steg för att vinna, följ dem”, skriver Bali i sin tråd och listar råden. Han återkommer ofta till dem i debatter och analyserar olika mediestormar utifrån vilket av råden de motsvarar. ”Det är era metoder. Vi lärde Alinsky från er”, bemöter han en kritiker angående sin roll i nätdrev.

Varför just Saul Alinsky? Hur kom en nästan femtioårig manual i lokalorganisering från USA att få betydelse i svenska debatter?


Saul Alinsky föddes 1909, fick sin skolning i fackföreningsrörelsen och blev en framträdande lokalorganisatör i industristaden Chicagos nedgångna bostadsområden och arbetarkvarter på 30-talet till 60-talet. Hans metod kom att bilda skola, Chicagomodellen, för sin enkla och pedagogiska form med att hjälpa boende till självorganisering utan stora organisationer eller partier i ryggen.

Han gick till arbetarkvarter, svarta grannskapskyrkor eller urbefolkningsreservat och hjälpte till att hitta former av kollektiv makt. Ni har själva redskapen till att förbättra ert liv, menade Alinsky, om ni agerar tillsammans.

I stället för att som partivänstern vara ute efter att sälja in sitt ideologiska program, den strategiska stora planen och värva medlemmar kom han med taktiska diskussioner och praktiska förslag. Mål som gick att vinna, en grannskapsorganisering som gick att uppnå med de få resurser som fanns till buds.

Han förenklade språket och kastade bort vänsterns interna begreppsapparat. Det finns en grundläggande motsättning mellan de som har, ”have's”, och de som inte har, ”have not's”, förklarade han. De som äger kvarteren och bostadsområden har en makt som baseras på deras pengar. Men de som inte äger har också en makt, genom sin mängd och i att kunna samla folk, menade Alinsky. Det var den enkla grunden i hans teori.

Genom att vara många kan man vinna över värdarna. Genom att ta till humor, uppfinningsrikedom, uthållighet och steg för steg bryta ner och isolera motparten kan de mångas makt övertrumfa pengarnas. Det här var bostadskampens vapen, precis som fackföreningsrörelsen hade sin strejk. På så sätt kunde man tvinga fram en förhandling och konkret förbättring.


Sina praktiska erfarenheter summerade Alinsky i boken Rules for radicals. Den kom 1971, året efter avled han av en hjärtattack, 63 år gammal. Rules for radicals riktade sig till 68-vänstern. Alinsky var inte imponerad av studentrörelsernas stora gester, militanta radikalism och ideologiska debatter. I stället för protester och marscher, uppmanade han radikalerna att gå ut i kvarteren och organisera.

Vid Obamas tillträde som president fick det här Republikanerna att demonisera Alinskys bok, utmålad som planen bakom valsegern.

Den amerikanska vänstern såg i sin tur skeptiskt på Alinskys lokalorganisatörer och tyckte han duckade politiken. De lokala kamperna förblev lokala, utan att utmana hela systemet.


Två som däremot studerade Chicagomodellen noga var Barack Obama och Hillary Rodham (sedermera Clinton). Rodham Clinton skrev 1969 under sina collegestudier sin avhandling om Alinskys metoder. Obama var på 80-talet verksam i en Alinskyinfluerad kyrkoorganisation för grannskapsorganisering i Chicago och tog med sig inspiration därifrån till sin gräsrotsbaserade valkampanj ”Yes, we can”.

Vid Obamas tillträde som president fick det här Republikanerna att demonisera Alinskys bok, utmålad som planen bakom valsegern. Men den unga generationen inom Tea party-rörelsen började göra en närläsning och hålla studiegrupper i Rules for radicals, för att kunna göra framgångsformeln till sin. Alinsky skulle vändas mot Obama.

En av Tea party-rörelsens tidiga ledare, Michael Patrick Leahy gav 2009 ut boken Rules for conservative radicals, i ett försök att göra en högerläsning av Alinskys bok. Nu blev Rules for radicals en kultbok inom den yttersta högern.


Under Trumps presidentvalskampanj gjorde den så kallade alt-right-rörelsen de tretton råden till sin manual, som nu betraktades inte bara som Obamas utan även judarnas hemliga recept för att få makt.

”För mig har boken Rules for radicals av juden Saul Alinsky varit särskilt betydelsefull, med tanke på att han i boken kodifierade den strategi som användes av judar för att riva hela det uråldriga fundament som europeiska traditioner och sociala normer vilar på”, skrev Andrew Anglin i sin programförklaring för alternativhögern på sin sajt Daily stormer 2016. Alt-right-programmet översattes och publicerades på Nordiska motståndsrörelsens sajt i Sverige.


”Rules for radicals” fick därigenom nytt liv som manual på högerkanten. Men det var inte Alinskys erfarenhet som gräsrotsorganisatör som lockade. Slumvärden som motståndare byttes ut mot politikern eller kulturdebattören och råden fick en ny användning. Varje social medieplattform kunde användas som arena för negativt personkampanjande. Alinskys råd passade förvånansvärt väl in för nätkrigandet:

Välj ut ditt mål, gör någon personligt ansvarig och polarisera. Du kommer snabbt se hur personens vänner och allierade drar sig undan och tystnar för att inte själva drabbas och lämnar den utsatte ensam.

Personer är lättare att knäcka än institutioner (råd 13). Välj den taktik dina sympatisörer uppskattar, kan skratta åt och relatera till (råd 2, 5 och 6). Men gå gärna utanför motståndarens begreppsramar och erfarenhet för att hålla dem på osäker mark (råd 3).

Känns metoden igen? Tittar man tillbaka på de senaste årens stormar kring Ivar Arpis och Hanif Balis twittrande är det lätt att se mönstret.

Bakbind din motpart genom att tvinga dem att följa sin egen regelbok och vänd deras egna värderingar mot dem (råd 4). Se till att variera attackerna, byt taktik då och då, så de inte blir trista (råd 7). Var inte orolig för att svartmålas och bemötas av hets tillbaka, det går att mobilisera sympati på att utmåla sig som drabbad och utsatt (råd 11).

Skapa oro. Det viktiga är att motståndaren upplever att det finns ett hot, även om det inte föreligger något konkret. Det är skenet som räknas (råd 9). Se framför allt till att hålla trycket i drevet uppe. Ge aldrig efter, backa aldrig (råd 8).

Känns metoden igen? Tittar man tillbaka på de senaste årens stormar kring Ivar Arpis och Hanif Balis twittrande är det lätt att se mönstret. Attackera, lägg in blinkningar till de egna, utnyttja mängden och isolera individer som ensamma får bära hundhuvudet för ett helt fenomen. Blir du påkommen, svara med ett snett leende: ”Men det är bara er egen metod som vi använder, vi följer ju er manual”.


Så gick Saul Alinskys Rules for radicals från att vara en manual för lokalorganisering till att bli en drevhandbok för högern.

Men historien slutar inte där. Balis hyllande av Alinsky har fått även den svenska vänstern att återupptäcka hans bok och se community-organisatören. I slutet av januari släpptes Ung vänsters handbok för lokal organisering. Alinskys anda genomsyrar hela skriften. Och hans råd finns med, nu omarbetade för att återföras till sitt ursprungliga syfte: gräsrotsorganisering i lokalsamhället.

Kanske kommer en ny generation bostadsaktivister att tacka Hanif Bali för sin radikalisering.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.