Hon grep sig alltid an läsarna med punch

Författaren Beate Grimsrud har avlidit, 57 år gammal

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren, dramatikern och regissören Beate Grimsrud (1963–2020).
Foto: Stefan Mattsson
Författaren, dramatikern och regissören Beate Grimsrud (1963–2020).

Beate Grimsrud hade ett sätt att samtala som påminde om hennes sätt att skriva. Under en tid hade jag glädjen att arbeta med henne i Författarförbundets skönlitterära sektionsstyrelse och slogs då av hur ofta hon lyckades slunga fram en oväntad infallsvinkel på sådant som diskuterades, ofta serverad med en vass eller lite skev rolighet. Även under långa sittningar var det på något vis som om hon just hade kommit instörtande med sin sportbag, bärande med sig en fläkt av vädret utanför.

Sina läsare grep hon sig an med samma punch och, vill jag påstå, ögonkontakt. Redan titeln på den novellsamling som blev hennes debut, ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” från 1989 (Albert Bonniers förlag), antyder den energiska hållning som skulle komma att prägla författarskapet i dess helhet.

Efter debuten följde sju romaner. Ett första genombrott kom med ”Jag smyger förbi en yxa” från 1998, en familjeskildring som fick sin fortsättning i ”Vad är det som finns i skogen barn?” från 2002, för vilken Grimsrud bland annat tilldelades Aftonbladets litteraturpris samma år. Under senare år medverkade hon med texter på Aftonbladets kultursidor.

En särställning bland Grimsruds böcker intar otvivelaktigt ”En dåre fri” från 2010, en omskakande och självbiografiskt anstruken skildring av psykisk sjukdom, med udden riktad mot den svenska psykvården. Men lika mycket som Strindbergs ”Inferno” är romanen, som bland annat nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, också en berättelse om skapandets villkor och pris. ”A fool, free” blev titeln på den engelska översättningen, vilket också var vad Grimsrud dagdrömde om i en intervju i marsnumret av Ordfront magasin från 2011: ”Tänk vad det skulle låta bra!”

Grimsruds sista bok, förra årets outtömligt rika tegelsten ”Jag föreslår att vi vaknar”, om hur huvudpersonen Vide drabbas cancer, kom också att bli hennes bästa. Själv beskrev hon arbetet med den som ett maratonlopp, och jag minns att hon gladde sig särskilt över Kristofer Folkhammars fina recension.

Till norska översatte hon alltid sig själv, och samtliga av Grimsruds böcker har också kommit ut i författarens forna hemland Norge vilket hon lämnade vid 21 års ålder, 1984, för att gå på skrivarlinjen på Biskops Arnö. Grimsrud var dock noga med att framhålla att hon i första hand kände sig som en svensk författare och att hon skrev på svenska.

Uppväxten i Bærum strax väster om Oslo var dock något som hon ofta återkom till i sina böcker. Inte sällan rörde det sig då om rent fysiska minnen, av sådant som skidutflykter eller simtävlingar. I likhet med flera av sina romanpersoner ägnade sig Grimsrud gärna åt olika former av träning, ju hårdare desto bättre.

Särskilt tyckte hon om fotboll och boxning, sporter som hon också skildrat i en handfull dokumentärfilmer, som ”En film om fotboll” från 1995, om Enskede IK:s damlag i vilket hon själv spelade vid tidpunkten.

Sitt eget skrivande berörde hon i Det brukar gå bra som visades i SVT 2010. ”Jag skriver inte så som jag tänkt skriva”, berättade hon där med en mycket grimsrudsk formulering. ”Jag skriver så som jag tänker när jag skriver.”

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.