Stjärnornas krig är över – tills det blir en film?
Depp/Heard-fallet har lett till en ny vurm för skådespelares fallna masker
Domen föll äntligen över Johnny Depps och Amber Heards våldsamma kärlekshistoria. Stjärnornas krig eskalerade i flygande vodkaflaskor, avhuggna fingrar, bajskorvar och trashade hotellrum.
Det slutade med en tv-sänd rättegång som höll världen i ett järngrepp, så långt bort från Hollywoods sockersötromantiska kärleksindustri man kan komma. Youtube översköljdes av rättegångsexperter, psykiatriska utlåtanden och tekniska bildanalytiker.
Vi fick också vad jag skulle vilja kalla ett nytt samhällsfenomen: kroppsspråksanalytikern. Youtubefavoriten har varit ”The behaviour panel”, bestående av fyra überanalytiska och rätt så humoristiska beteendeexperter, som dissekerat Depps och Heards miner och gester till sina minsta beståndsdelar.
Extremt underhållande men också extremt skrämmande, för vad producerar det i det långa loppet? Illusionen att var och en av oss kan bli domare över andras liv.
Susan Sontag hävdade i Att se andras lidande att människan alltid njutit av andras lidande. Vad är botemedlet? Att sluta titta? Nej, att ”titta bättre”. Men hur? Först, genom att inse att allt lidande uppstår och dör på en scen. Att de flesta av oss iscensätter vårt lidande, även inför oss själva, när vi är ensamma på våra kammare. Sontag lämnar oss ensamma där, för hon glömmer en viktig aspekt i människans natur – ”det omedvetna iscensättandet”. Det är där psykiatrin och psykoanalysen kommer in i bilden.
Men det är skillnad på psykiatri – som har en tendens att döma genom att sätta människor i olika patologiska fack – och psykoanalys som har en försonande syn på människan.
Vad de inspelade bråken bevisar är framför allt narcissismens paranoida struktur
Som betraktare av rättegången (och psykoanalytiker) skulle man kunna anta att Heard har en grandios självbild, ett överdrivet behov av erkännande och ett snabbt växlande mellan olika känslotillstånd (idealisering eller demonisering av den andre), och ett starkt övergivenhetssyndrom. Depp verkar å andra sidan lida av ett passivt-aggressivt flyktbeteende och ett Stockholmssyndrom som går ut på att älska sin egen bödel. Han har översköljt sin mor med presenter – samma mor som utsatte honom för både fysisk och mental misshandel under hans barndom.
I ett av de många inspelade bråken berättar Heard att hon gifte sig med honom för att hon hade behov av säkerhet, medan han säger att han gifte sig av kärlek.
Vad de inspelade bråken bevisar är framför allt narcissismens paranoida struktur. Ett krig mellan den idealiserade självbilden och denna självbilds becksvarta baksida. När den andre lämnar rummet under ett bråk kan det kännas lika starkt som att världen håller på att gå under, bokstavligen. Valet står då mellan att rikta våldet inåt eller utåt. Och våldet bröt ut.
Hur det verkligen såg ut kan vi bara spekulera i. Och det kommer säkert inte dröja länge förrän Hollywood gör en film om detta bittra kärleksdrama, som kan läggas till Vem är rädd för Virginia Woolf?, Scener ur ett äktenskap, The war of Roses och Malcolm & Marie. Med Depp och Heard i huvudrollerna för att skapa en metaskruv på det hela?
Hur det än är, så har vi i och med denna dramatiska uppgörelse fått en ny vurm för skådespelares fallna masker.
Vad är det här tragiska dramat lär oss i grund och botten? Att kärlek och hat hänger ihop, och att dessa krafter förstärks av två diametralt skilda kamper: rättvisekampen i kampen mellan könen samt begäret efter socialt erkännande. Den första bygger på kampen om materiella villkor, den andra på en narcissistisk drift som endast kan finna sin totala tillfredsställelse i thanatos – den andres totala utplåning. På mikronivå får vi Depp och Heard-spektaklet. På makronivå får vi Putins krig i Ukraina.