Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag är det trendigt att vara en snobb, skriver Elina Pahnke

I åttiotalets begynnelse förkunnade Margaret Thatcher sin politiska vision i en intervju med Sunday Times: ”Ekonomin är metoden; målet är att förändra hjärtat och själen”.

Tio år senare föddes jag.

Under min barndom visste jag inte så mycket om brittiska premiärministrar. Men det hände ibland att jag kom i kontakt med politiken. Någon sa åt mig att inte dricka Coca-cola – de är ju imperialister. Eller att låta bli att äta på McDonalds eftersom det trots allt är ett rovgirigt multinationellt företag. Kanske strök jag fingrarna över Jaffa-apelsinerna, men påmindes om att de exporterades från ockupationsmakten Israel. Det fick bli ett äpple i stället.

I dag dricker alla Coca-cola, inklusive jag själv, och någonting som liknar ensamhet breder ut sig inom mig.

Jag eftersöker inte nittiotalets pekpinnar – mest för att det alltid är de som äger allra minst som späker sig allra mest. Den som i stället är van vid ett överflöd skäms sällan, utan tror sig på klassiskt kolonialt manér ha rätt till det mesta.

Ändå saknas mig något, när ingen längre lyfter på ögonbrynen när jag öppnar en burk Coca-cola: förbindelsen med världen.

Det här är inte en text om konsumtionsmakt. Det här är en önskan om att hålla nyliberalismen borta från själslivet och en uppmaning om att förhindra marknadens triumf över våra hjärtan.

Det är en längtan efter längtan.

På ett seminarium på Malmö universitet hör jag forskaren Vicky Canning formulera någonting som liknar min känsla inombords. Hon talar om nyliberaliseringen av sinnet. Egentligen är hon där för att tala om något annat – hur den allt mer hårdföra gränspolitiken tar sig uttryck i socialarbetares möte med migranter.

I stället kommer hon in på något närliggande: hur människor trots sina gemensamma intressen har slutat tro att de hör ihop. Nyliberalismens framfart når bortom välfärdens privatiseringar och politikens samarbeten med näringslivet. Den tar sig också in i själen, och får oss att glömma att vi i grund och botten behöver varandra.

Under denna högsommarmånad slår jag upp tidningen och möts av denna förljugna bild av existensen. Jag läser om pilotstrejken. Rubrikerna lyder:

”Tor med familj är fast på Svalbard: ”Känns rätt värdelöst – SAS måste ta ansvar”.

”Många besvikna resenärer på Arlanda: ’Det känns skit’”

”SAS-strejken satte stopp för Therese bröllop”

”Familjens SAS-flyg inställt – nya resan kostar 18 000”

Piloterna, som sparkats och blivit återanställda med betydligt sämre villkor, framstår som utomjordingar i dagspressen. Deras kollektiva kamp för förbättring blir för det nyliberala sinnet obegriplig, när den ställs mot individens intresse av giftermål och solsemestrar. Och även i undantagsfallen, där piloterna får förklara varför de strejkar, är det som om deras arbetsvillkor bara angår dem.

En samhällelig amnesi! Som om vi låg i kollektiv koma, och hade glömt bort att om det är piloterna som offras för näringslivets intressen ena dagen, ja då det någon annan som står på tur nästa. Och även om inte just jag drabbas, är det en så omöjlig tanke att vilja försäkra sig om att någon annan ska leva skäligt?

Ja, varför? Varför föredrar vi bröllopet framför en bättre värld? Författaren Todd McGowan erbjuder ett svar i sin bok ”Capitalism and Desire – the psychic cost of free markets”.

Ett ekonomiskt system som missgynnar majoriteten behöver äga någonting mer än maskiner och kapital för att kunna fortleva. Kapitalismen måste också se till att vi begär vår egen underkastelse. Kapitalismens genialitet, skriver Todd McGowan, ”ligger i att den manipulerar relationen mellan subjektet och dess egen tillfredställelse”.

Med andra ord: vi tror att vi kan finna lyckan i produktionen, det vill säga vårt arbete, eller genom konsumtionen, alltså det andra producerar. När det inte fungerar måste vi få vår nästa fix. Och sådär fortsätter det i all oändlighet, eftersom kapitalismen inte bara säljer varor, utan också profiterar på att vår längtan aldrig mättas till fullo.

Det är inte märkligt att i ett klassamhälle vilja ha vad de rika har; att ersätta sitt klasshat mot de förmögna med beundran, eller önska sig själv i deras ställe. Vilja klä sig i deras kläder, gå på deras restauranger, vänja sig vid deras skamlösa vanor. En sådan längtan kommer alltid uppstå i ojämlikhetens spår.

Men jag upplever nu en begärets kris som går längre än så. Den handlar inte längre bara om vad vi vill ha, utan också om vad vi överhuvudtaget tror är möjligt att få.

Snobbigheten är inte längre förpassad till borgarnas själadödande kultur. Den har blivit trendig. Plötsligt skakar även kollektivisten av sig relationer för att de tar för mycket energi. Plötsligt känner till och med radikalen att det vore gott med ett ostron.

Anna Axfors skriver i Sydsvenskan om hur individens åsikt inte längre behöver reflekteras i dennes livsval: "Den man är, är en essens och inte de val man gör. (…) Det är nästan en fördel att bo i en flådig våning på Östermalm, ha sommarhus på Gotland och samtidigt skriva klassmedvetna krönikor om sina dåliga tänder, som Alex Schulman”.

Hon beskriver hur ens handlingar inte längre anses ha betydelse. Människan kan göra en sak och tycka någonting helt annat.

Man kan vara en konservativ individualist som Anna Björklund, propagera för att kvinnans plats är i hemmet, och ändå framstå som en modern tjej. Man kan bada i pengar men ändå omfamnas som folklig, som Bianca Ingrosso. Man kan göra reklam för Audi ena dagen och hävda sin radikalitet nästa, som Kakan Hermansson.

Eller så kan man skamlöst bestämma sig för att man mognat ifrån sin tidigare solidaritet med sociala rörelser, och basunera ut att det mest revolutionära är att tänka på sig själv, som Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey gör i sin podd Raseriet, i avsnittet ”Avskedsbrev till aktivismen”.

Jag förstår att jag beskriver en bråkdel av verkligheten. Kanske har offentligheten alltid bestått av brackor. Jag önskar bara att någonting annat premierades. Jag önskar att det inte vore så gångbart att, med Margaret Thatchers bevingade ord, låta hjärtat och själen styras av ekonomin. Så när jag saknar tillrättavisningen om Coca-cola handlar det egentligen inte om att jag vill diskutera konsumtionsvanor. Nej, jag saknar bara ett samtal om våra påhittade begär – om vem som gynnas av att vi tror oss vilja ha sådant som vi egentligen inte vill ha.

Än har inte hela hjärtat sålts till den ekonomiska vinstens förtjänst. I boken ”The Care Manifesto: The Politics of Interdependence” skriver författarna i The Care Collective om hur vi kan återupptäcka omhändertagandets kraft. En av de politiska förändringarna som måste ske handlar om att demokratisera demokratin, skriver de. Alltså, för att känna sig som en del av samhället måste samhället också erbjuda en större delaktighet än att låta avgörandet falla på valdagen var fjärde år. Individualismen kan byggas bort – genom att vi skapar institutioner för kollektivets bästa, i stället för näringslivets vinning.

De platserna finns redan. Det finns människor som bryr sig om varandra. Det finns sociala rörelser som envist kämpar på även när de patologiseras och blir benämnda som omogna.

Fram tills de får sin rättmätiga plats kan vi bara påminna varandra om att kapitalismens utlovade känsla av tillhörighet bevisligen inte får oss att höra hemma någonstans. Där ekonomin letar sig in i själen och hjärtat skapas det i stället ett tomrum. Begäret hamnar i kris. Eller i Todd McGowans ord: ”Begär riktade mot varor är undertryckta begär. Tillfredsställelsen kräver en brytning med varans logik helt och hållet, detta blir hoppet om revolutionen”.