En storsatsning – men varför så blodfattigt?

Besökaren måste kunna sin Sigurd Lewerentz för att få ut något av utställningen

Sigurd Lewerentz (1885–1975) räknas som en av de viktigaste arkitekterna under förra seklet.

ARKITEKTUR ArkDes största satsning på länge är den forskningsbaserade utställningen om arkitekten Sigurd Lewerentz (till och med 28 augusti). Mannen som tillsammans med Gunnar Asplund planerade Skogskyrkogården, som ritade flera smashiga modernistiska kyrkor med klassicistisk touch, liksom möbler, skyltar, kontorshus, privata hem.


Han sågs som motvalls, lite bitter, lite tillbakadragen. Höll på hantverket och traditionerna, även då han också deltog i modernistiska projekt. Sigurd Lewerentz: Dödens och livets arkitekt är en rehabiliteringsutställning, kan man säga. Och det finns en del plus, liksom minus, på ArkDes.

Som många arkitekter var han en mångsysslande entreprenör. Med företaget Idesta slog han sig in i något så prosaiskt som stålkomponenter. Detta visualiseras på ArkDes med en stor, äldre SL-spärr. 

Och faktiskt så är denna spärrkiosk det enda som riktigt sticker ut i den plottriga, opedagogiska utställningen. Besökaren måste kunna sin Lewerentz för att få ut något, och det är ju kanske lite av ett moment 22.


Skogskyrkogården, detta mastodontverk där Lewerentz också ritade det mest klassicistiska på hela kyrkogården, Uppståndelsekapellet, presenteras så blodfattigt att jag blir arg. En stämningshöjande film, några modeller, ritningar, korta förklarande texter.

Skiss på flytande dansgolv av Sigurd Lewerentz inför Stockholmsutställningen 1930.

Felet är att Sigurd Lewerentz: Dödens och livets arkitekt presenteras som en konstutställning. Som besökare ska jag uppfatta ritningarnas skönhet och skicklighet, pennans drag över papperet. Jag ska inte få sammanhanget (om jag inte köper katalogen förstås).


Vad ArkDes egentligen vill berätta är höljt i dunkel. Mer än att Lewerentz var en av de viktigaste arkitekterna under det gångna seklet. Absolut, men hur? Den som inte kan uppfatta ritningarna/konstverken som storslagna lämnas i sticket. Var är sammanhanget, utvecklingen, rörelsen?

Jag tycker mig ha bra koll på Stockholmsutställningen, men även den blir obegriplig här. Det enda goda som utställningen för med sig är att jag vill besöka de platser och byggnader som ”presenteras”. Och det kan ju, kanske, vara ett gott betyg. Bra för den illa åtgångna resenäringen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.