Nu har Knausgård landat i det ockulta

Ekon av August Strindberg när autofiktionens konung förvandlats till esoteriker

I Karl Ove Knausgårds nya roman ”Morgonstjärnan” finns många esoteriska spår, och även om August Strindberg knappt nämns, har de två författarna mycket gemensamt, skriver Magnus Ringgren.

August Strindberg omnämns bara en gång i Karl Ove Knausgårds nya roman Morgonstjärnan, och då förstås som ”galen svensk”. En norrman måste väl se honom så, som en motbild till den litteräre urmakarguden Henrik Ibsen. De två skrev ju alltid mot varandra. 

I romanen uppenbarar sig en lysande ny stjärna över Bergen en het sommarmorgon. Djuren börjar bete sig underligt. De döda kommer till liv. Befinner vi oss i den yttersta tiden? Knausgård låter ett tiotal personer reagera på stjärnan med ångest, förundran, likgiltighet, glädje och vad författaren vill kalla för teologi – och det är den jag fastnat för. 

Den ser kristen ut. Men det handlar nog mer om teosofi än teologi. Och då är vi nere i 1800-talets kokande slutdecennier hos den ockulte Strindberg och teosofins bullriga drottning Madame Blavatsky.


Knausgård är inte först på bollen. I Lykttändaren reder Magnus Florin ut morgonstjärnans idéhistoria. Boken handlar om Strindberg och ljuset – hans ljusgestalter är många och motsägelsefulla: Prometheus, Loke, Lucifer. Florin är så lärd och påhittig att jag blir alldeles lycklig.  

Som mytologisk figur skapas morgonstjärnan i den latinska översättningen av profeten Jesaja. Hos honom finns en smädedikt om en hatad och störtad kung som kallas för en ”lysande stjärna, gryningens son” (Jes 14:12). På latin blev det Lucifer, ljusbringaren. Men från början har denne Lucifer inget alls med djävulen att göra.

Jesus använder dock en liknande formulering om djävulen. Vips har vi en fallen ljusets ärkeängel. Att Jesus själv också kan kallas för Morgonstjärnan komplicerar saken, och en helvild tradition vidtar som löper ända fram till Knausgård, via Madame Blavatsky och Strindberg. Lucifer blir en ljusomstrålad Satan; hos Blavatsky är han till och med människans egentlige skapare.


Egil i Knausgårds roman är ett slags fri men ganska misslyckad intellektuell. Man kan se honom som författarens språkrör. Han har haft direktkontakt med djävulen när han filmat ett satanistiskt rockband. Flera i bandet hittas mördade under den stigande morgonstjärnan. I den långa essä som Egil skriver – den avslutar boken –  får han anledning att spekulera kring Lucifers olika roller. ”Inte trodde jag att stjärnan var Lucifer eller Kristus. Men att den var ett tecken på något betvivlade jag inte.”

Autofiktionens konung Karl Ove Knausgård med sitt hyperrealistiska skrivsätt hamnar i det ockulta. De naturalistiska dramernas Strindberg förvandlades också han på kort tid till esoteriker

Morgonstjärnan i romanen förvandlar människorna till teckentydare. ”Något tyst och intensivt strömmade från den. Det var nästan som en vilja, något obändigt som själen kunde omsluta men inte ändra på eller prägla.” Det är lätt att se den störste teckentydaren av alla bakom Egils ord – August Strindberg.


Att världen är full av tecken genomsyrar hela den esoteriska traditionen. Det verkliga är, säger Egil, en storhet som aldrig uppträder ensam utan alltid i samverkan med den som ser och upplever. ”Det är inte så att vi vet det vi ser, det är omvänt: vi ser det vi vet.” Subjektet tar makten över världens innebörder. Det var väl Émile Zola som hävdade att litteraturen är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament. 

Hos esoterikern förvandlas i stället hela världen till temperament. Kanske var det så att autofiktionens hänsynslösa subjektivitet för Knausgård var första steget mot det esoteriska.

Per Faxneld utgår i sin bok Det ockulta sekelskiftet från några försök till definition av det esoteriska; här följer jag Antoine Faivres schema. Där ingår föreställningen om korrespondenser, att allt är sammanlänkat. Här kan vi pricka av Knausgårds teckenlära. Föreställningen om en levande natur, en ”livseld” som genomströmmar allt kan vi också känna igen.

För det tredje använder esoterikern ”sin inre blick kombinerad med ritualer, symboliska bilder, andekommunikationer för att nå det bortomvärldsliga”. Här ser vi Knausgårds intresse för schamanism och antika mysteriekulter. Till sist finns i det esoteriska en idé om andlig förädling och förkovran, ofta parad med en utopiskt progressiv samhällssyn. Här är det kanske lite svårare att passa in Knausgård i mönstret även om berättelserna ofta ropar ut i rymden om hur illa människor mår i det moderna. För Egils del leder hans upplevelser dock till en personlig omvälvning som han kallar för tro. Men några trosfränder har han inte. (Och Strindberg blev ju heller aldrig katolik eller nåt annat.)


Den esoteriska traditionen har förhållit sig mycket olika till de traditionella religionerna. Man har ofta varit synkretistisk och lånat friskt från alla upptänkliga håll. Teosofin och antroposofin har hållit sig närmare den kristna världen men broderat ut den precis som Knausgård gör. Hans ”teologi” bygger delvis på judisk-kristna texter men brister i exegetik för att i stället använda hisnande tankesprång och korrespondenser där troligen inga överensstämmelser finns. Så var det också för Strindberg.

Autofiktionens konung Karl Ove Knausgård med sitt hyperrealistiska skrivsätt hamnar i det ockulta. De naturalistiska dramernas Strindberg förvandlades också han på kort tid till esoteriker. Man kan fundera länge på orsakerna till deras omvändningar. Kanske bottnar de i att deras subjektivitet börjar styra över deras värld, att de plötsligt börjar se vad de vet, inte tvärtom.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.