”Alla kan förstå att min debutbok är värdelös”
Rasmus Landström möter författaren Johan Jönson
Uppe på Örnbacken i en Stockholmsförort har en poet bott i flera decennier. På gården ligger hans förra arbetslokal, ”bunkern”, där han emellanåt författade tills han sket på sig och – med egna ord – skrev sig fattig. Men nu har barnen flyttat ut och skrivarlyan får plats i lägenheten.
Han behöver inte lönearbeta sedan 15 år och kan ägna sig helhjärtat åt det som blev hans fördärv - och räddning. På porttelefonen står det ”J. Jömson” och i trappuppgången är efternamnet felstavat med två s. Det känns kongenialt med den särling i mjukisbyxor och spretande hår som öppnar dörren.
– Här är det trångt, utbrister Johan Jönson skälmskt och avslutar meningen med ett skämt så grovt att det inte kan återges i skrift. Därefter visar han in oss i ett överbelamrat rum. I mitten av rummet står bokhyllor och ger en katakombisk känsla.
Jönson är troligen den mest paradoxala författaren som vi har i svenskt kulturliv. Sedan debuten 1992 med ”Som samplingsdikter” har han skrivit ett tjugotal diktsamlingar som alla kan beskrivas som monstruösa. I debuten, till exempel, ordnade han vittnesmål från övergrepp, incest, tvångsinstitutionaliseringar och självmordsförsök i radbruten form. En slags dekonstruerad ”misärporr”, populär i samtiden. Under tidigt 00-tal kom han att räknas till de svårtillgängliga ”språkmaterialisterna” som använde sig av sampling och brus i poesin för att fånga samtidens hypermediala landskap. Mest uppmärksamhet fick han dock med prosadiktsamlingen ”Efter arbetsschema” 2008. En depressiv bok om att vara poet och tvingas lönearbeta på helgerna. Diktsamlingen fick ett brett genomslag eftersom den handlade om pengar och monotont arbete – extremt ovanliga ämnen i poesin.
– Vad jag skulle göra om jag inte blivit författare? Antagligen supit ihjäl mig, utbrister Jönson och ställer fram kolasnittar.
Det som är så märkligt med Jönson är att han tycks göra allt för att jaga bort sina mindre tålmodiga läsare. Hans böcker är flacka och repetitiva, som infrusna slättlandskap. De har titlar som ”Proponeisis” (2272 opaginerade sidor lång) och ”Nollamorfa” (stor som en bibel vid korus). Att skapa en förtroendeingivande ”röst” i poesin är han fullkomligt ointresserad av – liksom av autenticitet. Faktum är att han emellanåt snott text från andra författare, radioprogram och essäer. När han blivit ”påkommen” har han villigt erkänt stölden och deklarerat att han är ointresserad av originalitet. Dessutom: i hans lyrik samsas ofta en råbarkad arbetarmaskulinitet, en teoretisk svårtillgänglighet och en pessimism som slukar ljuset likt ett svart hål.
– Jag tycker att Samuel Beckett var för optimistisk när han sa ”Fail Better”. Det räcker med ”Fail Again”.
Ändå är Jönson en av landets mest älskade poeter. Det är så märkligt att det nästan är svårt att ta in. Inte bara säljer förstaupplagorna slut (extremt ovanligt för poesi); han har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris tre gånger, även till Augustpriset och överösts med stipendier. Fotolegenden Lars Tunbjörk har gjort en (djupt älskad) dokumentär om honom. Och när invalet av nya ledamöter till Svenska Akademien diskuterades sist var hans namn det vanligast förekommande. Göran Greider har förespråkat en ”folkutgåva” med Jönsons dikter (”Helt ok. han får göra vad han vill med mina texter”). När han som nu kommer med en ny bok kastar sig kulturredaktionerna över den och kritikerna excellerar i eleganta formuleringar om hur det känns att späkas av Jönsons språk. Märkligt nog ter han sig som en av våra mest... ja, om inte folkkära poeter så i alla fall en kulturdarling.
Hans nya bok ”I hängmattan” är bara 48 sidor. Den yttre ramen är simpel: diktjaget ligger i hängmattan och observerar en fjäril, det är högsommar, hängmattan börjar gunga lätt i vinden – slut. Detta är dock en meningslös beskrivning av boken. Som vanligt sätter poeten olika sorters texter i spel mot varandra. Mitt i en pastoral beskrivning av högsommardagen kommer en lång text i punktform, likt en upphittad powerpoint i skogen. Andra avsnitt fetas av oklar anledning. I en närmast vetenskaplig beskrivning av de geologiska lagren börjar en maskinkolv pumpa, naturen och fabriken glider samman, som en reminiscens av lönearbetet som Jönson slutat med. Här syns också en tydlig utveckling i författarskapet, påtaglig sedan ”Marginalia” från 2019: hänförelse inför en vacker natur. Lite är det som om tjälen börjat lossna i ett poetiskt landskap som legat i träda.
Ibland tänker jag på en sexistisk replik som man brukade säga om vissa tjejer på högstadiet: att de är fulsnygga. Jag skulle vilja påstå något liknande om dina dikter.
– De är i alla fall orena. Likt alla andra har jag såklart försökt skriva vackra dikter om blommor och fjärilar. Men det är bannemig inte enkelt. Det är så lätt att reifiera naturen, framställa den ”organiskt”, som om vi enkelt kunde avbilda en sommardag. Därför använder jag en övergripande montageteknik i boken, för att sätta skönheten i spel mot annat.
”Dikten gör en tät avgjutning av dödens förtida skugga”, skriver du på ett ställe. ”Ditt ansikte härmar kraniet”, på ett annat. Döden, eller kanske rentav dödsdriften – Thanatos – har varit ett viktigt tema i hela ditt författarskap.
– Jag tror att det handlar om att den här typen av språk som jag sitter med vid skrivbordet, dag efter dag, oscillerar på ett märkligt sätt. Det är inte ”mitt eget”, men det är inte möjligt att skapa utan mig. På så sätt svävar det mellan levande och dött, i ett limbotillstånd.
– Men det handlar väl om att jag blir äldre också. Hela min kropp börjar lägga av. Det är bara kuken som fungerar. Allt annat är en jävla sörja.
Ibland har jag en känsla av att vi kulturjournalister och förlagen försöker dela upp ditt författarskap i perioder och verk på ett sätt som är lite... artificiellt. När jag läste din debut ”Som samplingsdikter” slog det mig att allt redan fanns där: kopierandet, det dialektiska spelet mellan texter, dödsdriften, arbetarmaskuliniteten, fekalierna som forsar ur dikterna. Den här senaste boken kallar ju förlaget för din första prosabok. Men den är väldigt lik din tidigare prosalyrik. I en icke-kapitalistisk ekonomi borde väl ditt författarskap ha givits ut som ”Johan Jönson 1, 2, 3, 4”?
– Jag fattar vad du menar. Och jag gillar tanken. Kanske kunde de ges ut som en torarulle. Eller ännu bättre: på en toarulle.
– Fast jag fattar inte varför du läste min debutbok. Det kan ju vem som helst se att den är helt värdelös. Vilket slöseri med tid.
Tycker du kritikerna har missat något i mottagandet av ditt författarskap?
– Ja. Den samtida kapitalismen begagnar lingvistiska system på ett sätt som aldrig tidigare skett i mänsklighetens historia. Vi är omgivna av ett medialt landskap från födseln och lever i princip hela våra liv i det symboliska planet, som Jacques Lacan (fransk psykoanalytiker) skulle ha sagt, eller ”semiosfären”. Den genererar mening, men också profit. Semiosfären blir en sorts biosfär, vår första natur, och vi vet inte riktigt hur vi ska orientera oss i den.
Mottagandet har inte sett hur du skriver om hur dessa ”kapitalistiska tecken” från Meta eller TikTok tränger in i våra hjärnor menar du?
– Det är ju en banalitet såklart. Men semiosfären har en kuslig tendens att framstå som självgenererad, som en automatik. Det ena producerar det andra, utan mellansteg till erfarenheten eller reflektionen. Vare sig man vill eller inte så bedöms litteraturen efter det. Jag har försökt svara på det här genom form.
– Det är dåliga nyheter för mänskligheten, men bra nyheter för litteraturen, säger han illmarigt.
Vi avslutar intervjun och Jönson blir fotograferad inne i katakomben. När jag säger att jag självklart skickar alla citat till honom innan publicering så utbrister han: ”nej, gör inte det”. Och tillägger: ”det är din text, du får göra vad du vill med den”.

Mini Bambino: Hur mycket bör man läsa?
