Vi kommer aldrig förstå gåtan Bruce Springsteen
Hur kan en vanlig snubbe ha skapat all denna odödliga musik?
”Springsteen: Deliver me from nowhere” är mycket tidstypiskt 2020-tal. Minutiöst perfekt i scenografi, kostym, röstimitation och återskapande av klassiska ögonblick, och samtidigt innehållsligt ihålig. Jeremy Allen White i huvudrollen spelar med den där nollställda uppsynen som så många yngre filmskådespelare har, där de skalar av och tonar ner men inte får till undertexten. Tur att Jeremy Strongs närvaro är desto mer magnetisk, scenerna med honom lever och får mig att längta efter biopicen om managern Jon Landau i stället.
Att följa en konstnärlig arbetsprocess på film, såsom här hemmainspelningen av det akustiska albumet ”Nebraska”, kan vara alldeles, alldeles underbart eller fruktansvärt långtråkigt. Och Springsteens låtskrivande i vardagsrummet blir en påminnelse om att sångerna i sig själva är oändligt mycket större än den biografiska berättelsen om deras tillkomst. Detta trots att filmen verkligen anstränger sig för att mytologisera och besjäla inspelningsartefakterna Kassettbandet och Portastudion Tascam 144 (närbilder på nivåmätare). Jag känner en stark hatkärlek till upptagenheten av ljudteknik. Får en världsartist medvetet välja risig ljudkvalitet, är en fråga som ges stor plats.
Men skildringen av kampen mot skivbolagsbossarnas kommersiella krav är också rörande. Försvaret för den konstnärliga integriteten hade dock varit mer trovärdigt om inte filmen själv hade stått i den allra bredaste kommersiella mittfåran, inklusive sockring av fadern Douglas senkomna ursäkt till sin son. Överlag är det för lite fokus på modern Adele, musiken kommer från henne.
I dag skapas och tolkas den mesta konst som självbiografiska vittnesmål. Men 1980-talet var en tid då tvärtom nästan allt togs emot som fiktion. Författare och musiker kunde gömma sig bakom sina verk och dölja att de egentligen skrev om sig själva. Många av Springsteens beundrare förstod inte att han öste ur sitt eget lidande, de uppfattade texterna som enbart fiktion och politik. Lite yrvaket presenterar ”Springsteen: Deliver me from nowhere” upptäckten att de mörka känslorna hos Nebraskasångernas huvudpersoner i själva verket var Springsteens egna. Ja? Så klart de var.
Faktum är att Bruce Springsteens biografi i sin helhet är ganska tråkig. Inga utsvävningar, ingen megalomani. Visst, en trasig relation till pappan och återkommande depressioner, men förlåt en cyniker, det är ju en relativt vanlig erfarenhet. Under Nebraskatiden har han svårt att hantera sina framgångar och den förlorade kontakten med Jerseyrötterna, vilket ju är en fullkomligt sund reaktion som han inte ens dövar med någon typ av missbruk. Och vem skulle inte behöva terapi av att upphöjas till världens mest dyrkade rockgud.
Gåtan Springsteen förblir denna: Hur kan en alltigenom vanlig snubbe ha skapat all denna odödliga musik? Vi kommer aldrig att förstå.
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
