Turkiet är ingen rättsstat – Medin måste få stöd
Åtalen mot honom har redan skapat självcensur
Åtalen mot journalisten och författaren Joakim Medin i Turkiet är inte bara ett dråpslag mot pressfriheten. De är också ett skrämskott för många andra. Jag har efter hans gripande den 27 mars på Istanbuls flygplats talat med svenskar som vanligen har mycket kritiskt att säga om Turkiet, men som drar sig för att göra det offentligt nu – särskilt om de planerar att resa dit. Andra undrar om sådant de skrivit på sociala medier kan skapa problem om de så bara mellanlandar i Istanbul på väg söderut.
På så vis har åtalen redan haft spridningseffekt. De skapar självcensur.
Det här är dessvärre en del av en global trend. När USA med blixtfart monterar ned sitt maktfördelningssystem och låter president Trump köra över lagar och inhemska domstolar, sprider sig den auktoritära trenden. Vi kan befara att många domare i länder som befinner sig på det sluttande plan som leder bort från rättsstatens principer kan bli mer lyhörda gentemot den politiska makten än mot lagarna om de står i strid mot varandra.
Rättsprocessen mot Joakim Medin berör på så vis inte bara oss som bevakar Turkiet som journalister, forskare eller opinionsbildare. Yttrandefriheten får inte snävas in ytterligare genom att fler blir rädda för att säga sin mening. Rättsmedvetandet kan demonteras i öppen dager, om de kritiska rösterna tystnar.
Därför har det betydelse med rättegångsobservatörer vid politiskt riggade rättegångar. Dit räknar jag de båda åtalen mot Joakim Medin: förolämpning av president Erdoğan (en åtalspunkt som det gått hyperinflation i) och terrorrelaterade brott (brottsrubriceringar som kan användas svepande mot presidentens kritiker inom pressen, politiken, civilsamhället och akademin). Joakim Medin är åtalad för sådant han publicerat i Sverige, i sina böcker eller Dagens ETC, eller på sociala medier. Publiceringar som är lagliga i Sverige.
När åtalet om förolämpning kommer upp i rätten i morgon, kommer han att följa det via länk från sitt fängelse många mil från rättegångssalen i Ankara där domare och åklagare ska befinna sig. Det jättelika fängelset i Silivri, där han sitter, ligger halvannan timmes resa söder om Istanbul. Så det är inte säkert att han på videolänk kan se de observatörer som väntas ta plats i rättssalen för att ge honom moraliskt stöd eller bevaka hur processen sköts. Men han kommer att veta att de är där.
Observatörer har betydelse. Det vet jag efter att ha bevakat två rättegångar i Turkiet, dels mot en gammal miljökämpe, Hayrettin Karaca, och dels mot medarbetare på Cumhuriyet (innan denna anrika turkiska tidning togs över av en nationalistisk falang). Båda är mottagare av Right Livelihood-priset.
Turkiet är ingen rättsstat
Journalisten Martin Schibbye vet ännu bättre utifrån sina 438 dagar i etiopiskt fängelse hur viktigt det är med rättegångsobservatörer. När han och fotografen Johan Persson ställdes inför rätta i Addis Abeba för tretton år sedan användes antiterrorlagstiftning mot dem (de greps i den omstridda Ogadenprovinsen). Under rättegången satt USA:s ambassadör Both på första parkett genom hela processen, berättar Schibbye. Ambassadören sa inte ett ord utan bara observerade. ”Det skickade en stark signal. Detsamma gjorde de flesta EU-ambassadörerna. Jag minns att dåvarande ambassadör Odlander gick runt i gryningen i Addis och la en lapp i ambassadernas brevlådor med tid och sal för förhandlingarna. Barfotadiplomati.”
Turkiet är ingen rättsstat. För dem som inte tror på det – jag sitter med läsarbrev som påstår motsatsen – är det bara att titta på alla fällande domar mot landet i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Man kan också notera hur oblygt president Erdoğan förklarat att utslag i Europadomstolen är av noll och intet värde, som när domarna i Strasbourg krävde att den livstidsdömde filantropen och affärsmannen Osman Kavala skulle släppas villkorslöst, liksom den förre partiledaren Selahattin Demirtaş. De lär sitta inspärrade så länge Erdoğan är kvar vid makten.
Jag känner ett antal turkiska journalister och akademiker som har varit föremål för riggade åtal och domar. Och för några år sedan kunde jag på håll följa hur Die Welts korrespondent Deniz Yücel satt i fängelse i ett år, utan åtal, innan förbundskansler Angela Merkel fick honom fri. (Han har både tyskt och turkiskt medborgskap). Rättegången ägde rum först senare, då han i sin frånvaro dömdes till två år och nio månaders fängelse för ”uppvigling till hat” och ”terrorpropaganda” för artiklar han skrivit i den tyska tidningen.
Det finns åtskilliga andra utländska journalister som har gripits och deporterats, framför allt i det kurddominerade sydöst, däribland en fransk fotograf, Mathias Depardon, som länge varit baserad i Turkiet. Han släpptes efter en månad i häkte 2017, sedan franska myndigheter ingripit.
I februari 2023 nekades en journalist, Guillaume Perrier, vid den franska tidskriften Le Point inresa till Turkiet när han ville bevaka jordbävningsområden i sydöst. Han fick höra att han varit bannlyst från Turkiet sedan november 2022, efter det att han gett ut en bok om predikanten Fethullah Gülen (en tidigare allierad till Erdoğan som blev hans fiende och terroriststämplades). Det hette att Perriers rapportering utgjorde ett ”hot mot den nationella säkerheten”.
På senare tid har andra västjournalister, som velat bevaka massprotester efter fängslandet av stor-Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu, blivit deporterade från Turkiet. Att bevaka dessa protester var Joakim Medins avsikt, innan han greps på Istanbuls flygplats. Om Turkiet nekat honom inresa och satt honom på vändande plan tillbaka till Sverige hade det gett mindre uppmärksamhet. Men här vill makthavare uppenbarligen rikta ljus på hans fall.
Man anar hur besvärande det måste vara för utrikesminister Maria Malmer Stenergard
Det är värt att notera att Joakim Medin kunnat resa in och ut i Turkiet tidigare. Jag träffade honom och hans fru Sofie Axelsson, som också är journalist på Dagens ETC, i Istanbul i maj 2023 i samband med presidentvalet. Nu visar det sig att åtalen mot Joakim Medin också bygger på sådant han skrivit före denna tid.
Att turkiska åklagare kan plocka fram artiklar som publicerats problemfritt tidigare år för att plötsligt använda dem som påstådda bevis för terrorrelaterade brott när det politiska läget ändrats i landet, är något turkiska journalister och akademiker känner väl till.
Det bästa vore givetvis om domstolen i Ankara lägger ned åtalen mot Joakim Medin. Alternativt att han släpps mot borgen eller döms villkorligt för förolämpning och till utvisning, så att han kan resa hem snabbt. Om inte det sker måste den svenska regeringen lägga in en högre växel för att få honom fri.
Den 14–15 maj äger Natos informella utrikesministermöte rum i Antalya. Man anar hur besvärande det måste vara för utrikesminister Maria Malmer Stenergard att resa dit om samtidigt en svensk journalist sitter frihetsberövad i Turkiet för sådant han publicerat helt lagligt i Sverige.
Bitte Hammargren är frilansjournalist och Mellanösternanalytiker
Café Bambino: Barnkändisar på Youtube och deras störda mammor
