Framför en pansarvagn står två kvinnor och poserar med vapen. Båda är fotade i profil, de är blonda och en av dem bär ett örhänge som sticker ut mot den grågröna bakgrunden.

De är soldater, men kvinnor främst, och artikeln handlar om försvarsmaktens förnyelsepolitik: i den israeliska armén finns nu också kvinnor som leder bataljoner. Efterlevande till stupade soldater har börjat erkännas som änkor och änklingar även om de lever i samkönade relationer. Dessutom, skriver New York Times, ”har åtminstone en soldat som har stridit vid fronten i Gaza varit trans”.

Reportaget om den israeliska försvarsmakten är menat som en styrkeuppvisning – kvinnor kan, och homos kan och åtminstone en transperson kan minsann också. Ändå berättar artikeln främst en annan historia; om vem som anses oskyldig och vem som ofrånkomligen tilldelas rollen som förövare.


I sin bok ”Enemy feminists” skriver författaren Sophie Lewis om de kvinnor som historiskt ansetts skyddsvärda. Att vara en kvinna, nej, att vara en vit cis-kvinna, har varit synonymt med att bli betraktad som moraliskt skrupelfri, oskyldig. Därför förstås också kvinnans våld vara annorlunda än mannens – det ligger inte i hennes natur att skada någon. Donald Trumps före detta flygvapensekreterare, Heather Wilson, menade att kvinnor är särskilt lämpade att strida: ”tänk på den mest beskyddande människan du känner i ditt liv. Hälften av människorna i det här rummet tänker på sin mamma”. Detta eftersom ”vi är beskyddarna, och det är vad militären gör… [det är] en mycket naturlig plats för en kvinna att vara på”.

Kvinnan förstås i den här berättelsen främst enligt en biologisk modell: hon är kvinna för att hon föder barn, hon är en mor som ska föda kommande generationer, som i sin tur ska bära upp nationen och låta den blomstra.

I motsats till denna evigt oskyldiga kvinna vars handlingar alltid förstås vara en förlängning av hennes moderskap, målas hotbilderna upp. Ibland är det transkvinnan, ibland migranten – men de beskrivs alltid på samma sätt: de ökar i antal, de håller på att ta över. De hotar (cis-)kvinnans fortlevnad och är främst ute efter att vanära henne. Eller för att citera världens rikaste författare, JK Rowling; de är ute efter att utradera kvinnan som ”politisk och biologisk klass”.

Varje våldshandling börjar just där: i de mäktigas påstående om sin egen skörhet. Den visar sig lika snabbt vara skenbar, eftersom dessa självutnämnda offer får omedelbart gehör hos de som lagstiftar och lagför. I de fall det är svårt att avgöra skillnaden, mellan ett faktiskt hot och påhittat, räcker det att fråga vad offret egentligen efterfrågar. Kräver de utökade rättigheter för sig själva, eller försöker de tvärtom begränsa andras? Är lösningen på ens egen påstådda utsatthet att någon annan ska offras?

I sin mest brutala form kan offret anses så skyddsvärt att den utnämnda förövaren måste elimineras. Se bara hur en vit kvinna, så sent som 1955, fick en svart pojke i USA lynchad efter att ha anklagat honom för våldtäkt. Emmett Till, vid tidpunkten 14 år, var i själva verket oskyldig – men det spelade ingen roll, eftersom hennes ord vägde tyngre än hans liv.

”När fantasin om hotet från de andra överskuggar verkliga maktförhållanden finns ingen gräns för vad som kan göras mot människor” skriver signaturen Roza Warda i tidningen Brand. När ordet lynchmobb återvänder i offentligheten, sjuttio år efter Emmett Tills avrättning, är det den vice statsministern som använder ordet för att beskriva aktivister som protesterar mot ett folkmord.


Det hade kunnat vara komiskt – denna historiens upprepning som fars, en vit kvinna med makt som återigen hävdar sin egen utsatthet, om det inte också fick reella konsekvenser. Maktens berättelse om sitt eget offerskap är alltid avgrundens början. Vare sig de pekar ut en fjortonårig pojke som förövare, eller en hel befolkning.

I New York Times scrollar jag igenom ytterligare några foton på de israeliska kvinnosoldaterna. De tvättar sina ansikten innan läggdags, samlas i militärgröna tält och pratar med varandra. Ibland allvarliga, ibland med ett leende på läpparna. När artikeln publicerades, i januari 2024, hade den israeliska armén hunnit mörda 22 000 palestinier på drygt fyra månader.

Ändå var det inte bara New York Times som valde att skriva om kvinnosoldaternas bragder. I en annan artikel, i Daily mail, har de fått ett smeknamn: lejoninnorna. Sådana, förstår vi, dödar bara om de måste. Eller som den före detta israeliska premiärministern Golda Meir en gång formulerade saken: ”Vi kan förlåta araberna för att de dödar våra barn, men vi kan inte förlåta dem för att de tvingar oss att döda deras”. Förövarna är i själva verket offer, eftersom de behöver utföra den otacksamma uppgiften att mörda de verkliga barbarerna.


Efter den 7 oktober 2023 har den israeliska staten hävdat att varje död människa i Gaza är ett svar på att israelerna själva håller på att utplånas. Det är ett krig där själva existensen ska försvaras – dels genom att framhålla att det är judiskheten som attackerats, dels genom att hävda att det dessutom är de allra mest skyddsvärda som drabbades först. Barnen, vars huvuden sades ha huggits av, något som senare dementerades. Eller kvinnorna, som sägs ha blivit våldtagna en masse.

Omvärlden sluter upp, med empati och finansiellt stöd. Makthavarna talar gärna om våldet som om det fanns en logik i det, en ”proportionalitet”, som om det vore ett nollsummespel, där övergreppen bara syftar till att förhindra ett ännu mer långtgående våld.

I själva verket har det aldrig funnits ett palestinskt våld som fungerar som förklaring till det vi nu bevittnar: ett livesänt folkmord och en uttalad vision om att än en gång tvångsförflytta de palestinier som överlever.


I sin bok ”The message” skriver Ta-Nehisi Coates att också de allra mäktigaste måste hitta på ett narrativ som motiverar de egna våldshandlingarna, bygga en mur mellan sig själva och de som ska utplånas, för att ”kämpa mot den skuld som gnager i dem när de möter sina offers blickar”. Israel har tur, de behöver inte uppfinna några nya ord. Historien ekar av exempel på hur rasistiska ockupationsmakter, bosättare, kolonialherrar och -fruar, påstår sig vara tvungna att använda våld. Se bara på det amerikanska ”kriget mot terrorn”, hur de skulle välsigna Irak med rättigheter för kvinnor och befria dem från männen – samma bruna och svarta män som alltid beskrivs hota existensen. Vilden är alltid någon annan än den som sitter på bomberna, vapnen och stridsflygplanen.

Vid sidan av finns vi andra, som förväntas heja på de israeliska kvinnosoldaterna. I en värld där offerskapet reduceras till ett anspråk, lösgjort från all form av materiell verklighet, kan de som mördar andra framställa sig som de allra mest utsatta.


De skyddsvärda ska försvaras, med våld om så krävs.

Sedan finns de andra, som utsätts för våldet. De har varken tillgång till arméer eller fängelser.

Och just för att de saknar makt, för att de i allt väsentligt är situationens verkliga offer, kommer de aldrig att benämnas som det, eftersom de heller inte har makten över språket.

”Slakten är inte slakt om de som slaktas anses skyldiga, om de i åratal tyst och effektivt har avhumaniserats, i medier och i politiken. Om ingen är civil, kan ingen vara ett offer”, skriver den palestinsk-amerikanska skribenten Hala Alyan.


De israeliska lejoninnorna tar på sina stridshjälmar. Deras bröder gör samma sak.

Sedan skjuter de ner männen, och kvinnorna, och barnen. De kastar överlevarna i fängelser och torterar dem. De tvingar palestinierna att klä av sig nakna offentligt. De våldtar dem och slår mot deras könsorgan. De …

De var bara tvungna.

Det var absolut nödvändigt.