Alex Schulman fattar inget om Ted Gärdestad
Han var 1900-talets största svenska kompositör
Alex Schulman, 49 och ett halvt, har lyssnat på Ted Gärdestad och han gillar inte vad han hör. Artistens tredje singel, ”Oh, vilken härlig dag”, utgiven samma månad som Gärdestad fyllde 17 år, fyller kåsören med obehag. Den handlar inte alls om en härlig dag! Berättarjaget tittar på tjejer! Därefter utkräver Schulman moralisk självrannsakan från sångaren, med övermod hämtat från de permanenta propellerkepsar som en gång hävdade att Gärdestad sköt Palme.
Denna parentes i svensk krönikehistoria borde väl kväsas, om det inte vore för att Ted Gärdestad förblir underskattad. Kulturdebatten babblar gärna om samhällets tappade läsförmåga, men ett större problem är att många (ja, jag menar dig Alex) känner så mycket men kan så litet.
Ted Gärdestad var 1900-talets största svenska kompositör. Hans eftermäle är begravt i en långburk Pripps, reducerat till bruksmusik av förfärliga reklamare och Daniel Eks kvartalsrapporter. Sångerna har fått rollen att en dag om året besjunga spontan otrohet och burksill.
Men Teds uttryck är evigt stockholmskt (förväntat från någon som döpte sin första komposition till ”Sollentunavalsen”). Han tog livet av sig vid Häggviks tågstation, blott en bit bort från sitt barndomshem. Den förment vänliga musiken, med patenterat hotfulla undertoner, hade aldrig kunnat skapas någon annanstans än i huvudstaden. Här lär sig den som är eljest att förpacka sin utsatthet i trevliga skor. När Ted sjöng om att han ville ha en egen måne var orden bokstavliga – han pallade inte att vara i världen.
Hela sitt liv hanterade Ted eskalerande svärta på ett subversivt vis. Han skapade varken ”hård” musik, knarkade eller klädde sig i svart. I stället byggde han, likt den nyss framlidne Brian Wilson från Beach Boys, en kulört katedral av melodier för ångesten att vila i, inte av marmor utan av prästkragar, bräckvatten och flykt.
Ted Gärdestads musik hör till den mjukaste och mörkaste som har spelats in. Tillsammans med sin bror smälte han samman amerikansk soft rock med ragtime, franska chansoner, boogie och country. Resultatet blev en plats där det gick att existera i åtminstone ett par minuter. I takt med åren sjönk Ted djupare ned i schizofreni – det går att argumentera för att detta förebådas redan på ”Oh vilken härlig dag” – och märkliga seanser med Bhagwanrörelsen.
När Ted Gärdestad sent i livet släppte singeln ”För kärlekens skull” hade rösterna i huvudet redan försökt få honom att hyvla av sig handen med en osthyvel för att förmå honom sluta med musiken. Men han fortsatte att framföra sin popmusik som vore den en psalm; en livslång bön om nåd från smärta. Ett solsken skapat från sammanbrott.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln med Willem Dafoe
