Världsordningen faller – vi behöver bättre svar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En världsordning faller, det är svindlande. Vad ska hända nu?
I förvirringen är det begripligt att många famlar. Men ändå: någon gräns borde det finnas för hur usla analyser som får passera.
I veckan skrev liberalen och nationalekonomen Andreas Bergh en text där han lade skulden för Trumps psykotiska handelskrig på bland annat ”vänstern” och ”kulturjournalister”. Dessa grupper har, menade Bergh, lagt grunden för synen på ekonomi som ett nollsummespel. Han pekade också på den globaliseringskritik som var levande för 25 år sedan i form av Attac-rörelsen.
En liknande slutsats drog högerinfluencern Henrik Jönsson på Facebook:
”2001 slog vänstern sönder hela Göteborg för att uppnå den handelspolitik som Trump nu lyckats genomdriva.”
Den här historieskrivningen är så idiotisk att den blir farlig.
Jag tillhör samma generation som Bergh och Jönsson. Jag blev vuxen på 90-talet och trodde länge på den tidens löften om att marknad och handel skulle leda till både ökat välstånd och starkare demokrati. Jag är fostrad på Handelshögskolan i Stockholm, där vi fick lära oss allt om effektiva marknader. År 2001, under Göteborgstoppmötet, var jag inte med bland demonstranterna utan jobbade som politisk rådgivare i Göran Perssons regeringskansli.
Jag säger detta eftersom det för mig är obegripligt att man som tänkande människa – och nu riktar jag mig kanske framför allt till Andreas Bergh – kan fortsätta mala på på precis samma sätt som för 25 år sedan om den oreglerade globaliseringens fördelar.
Låt mig vara tydlig: öppenhet mellan länder är alltid bra och handel är det ofta. Men inte – och detta är viktigt – under vilka villkor som helst. Det råder inte heller någon samsyn mellan nationalekonomer om att detta är fallet, vilket Andreas Bergh vill göra gällande. Nationalekonomen Dani Rodrik beskrev redan för 20 år sedan konflikten mellan hyperglobalisering, demokrati och nationellt självbestämmande.
Men tillbaka till frågan. Är det ”vänsterns” fel att Trump har en sinnessjuk handelspolitik?
För att svara på det måste vi börja med att backa bandet.
Under 90-talet, efter Kalla krigets slut, formades en ekonomisk doktrin som gick under beteckningen ”Washington consensus”. Den gick ut på att vägen till ekonomiskt välstånd för världens länder kunde nås genom en enkel manual: avskaffade handelshinder, privatiseringar, marknader som öppnades för utländska investeringar. Hårt tryck sattes på fattiga länder att avreglera, ofta till ett mycket högt pris. USA, världens enda supermakt, var drivande.
Ändå mottogs kraven av nationalekonomer och liberala frihandelsvänner som extrema, utopiska
Samtidigt träffades alltmer långtgående handelsavtal inom ramen för Världshandelsorganisationen WTO. Det var frågor som närmade sig kärnan av det nationella självbestämmandet; som regler för arbetarskydd och miljöbestämmelser.
Mot detta uppstod en kritik. Det handlade om en tilltagande vrede över de föreskrifter och regelverk som formulerats av Världsbanken och IMF och de växande och ryckiga kapitalflödena som utlöste kris på kris. I botten fanns rättvise- och demokratifrågorna. Vem var det som hade fattat dessa beslut, vem tjänade på dem och vem förlorade?
I Frankrike startades organisationen Attac som förespråkade skatt på kapitaltransaktioner. Idén kom från nationalekonomen James Tobin och innebar att valutahandel skulle beskattas med en liten andel, Tobins förslag var 0,04 procent av omsättningen, vilket både skulle skapa friktion i det irrationella och känslostyrda valutaspekulerandet, men även ge intäkter som kunde användas till annat. Attacs idé var att intäkterna från skatten skulle kunna gå till att motverka fattigdomen i det globala Syd. I efterhand var det en rätt blygsam tanke, smart och fullt genomförbar. Ändå mottogs kraven av nationalekonomer och liberala frihandelsvänner som extrema, utopiska.
Den första verkligt stora kraftsamlingen för det som medierna kallade globaliseringsmotståndare skedde i Seattle 1999, där företrädare för WTO skulle samlas för att inleda en ny förhandlingsomgång om avreglerad handel. Mötet möttes av massiva protester då 50 000 personer slöt upp i en av de demonstrationer som genomfördes dessa dagar. Det var en bred koalition av studenter, fackföreningar, miljörörelser och olika vänsterpartier. Det blev stök, polisen ballade ur. Plötsligt var allt fokus på det, i stället för på sakfrågorna.
Svaret från svenska borgerliga opinionsbildare var att gå till storms mot demonstranterna. ”Dags att stoppa huliganerna” var rubriken på en debattartikel i DN hösten 2000, undertecknad av Birgitta Ohlsson, Ulf Kristersson och en rad andra. Globaliseringsmotståndarna avfärdades kategoriskt som ”en brokig skara höger- och vänsterextremister, gatuhuliganer och domedagsprofeter” som ville ”bygga upp murar som inskränker människornas, varornas, kapitalets, teknikens eller kulturens fria rörlighet”.
Det var så hårt, en så kategorisk och arrogant hållning mot en rörelse som i grunden inte ens var kritisk mot marknadsekonomin, utan ville balansera den med ganska blygsamma inskränkningar.
I dag tänker jag på vad som hade hänt om kritiken hade tagits på allvar, om den hade införlivats av de stora partierna, av socialdemokrater, kristdemokrater, konservativa. Ideologiskt borde det ha funnits öppningar. Men detta var marknadens tid, och dörren var stängd.
Det var ett historiskt misstag
Enligt dåvarande nationalekonomisk mainstream var det glasklart att ökad handel mellan länder skulle leda till högre välstånd, totalt sett. Vad ekonomerna inte kunde svara på var hur fördelningen av detta välstånd sedan skulle ske.
Men när handel och kapitalflöde ökade hamnade vinsten framför allt på två ställen. Dels hos de företag och finansinstitut som ökade sin omsättning. Dels hos de konsumenter som kunde köpa importerade varor billigare.
Förlorarna blev de människor som blev av med sina jobb när produktionen flyttade utomlands. Om detta, det vill säga hur globaliseringen påverkade människors liv, det sociala kontraktet och själva samhällsstrukturen hade dock nationalekonomerna ingen åsikt.
Det var ett historiskt misstag.
Hade frågan om fördelning tagits på allvar hade både nationalekonomer och politiker insett det självklara: att globaliseringen krävde förstärkta mekanismer för omfördelning; skattepolitik, starka sociala skyddsnät, arbetsmarknadspolitik.
Men i de rum där besluten fattades och teorierna hamrades fram sågs vanligt folks liv som en restprodukt. Jag har själv alltför många gånger suttit i föreläsningssalar och på konferenser där frågan om vinnare och förlorare avfärdats eller setts som ovetenskaplig och ovidkommande.
I stället för ökad skydd för globaliseringens förlorare genomfördes de här åren det motsatta i de flesta länder. Skatterna sänktes för de rika, trygghetssystem för de fattigaste försvagades. Resultatet blev stora spänningar, fattigdom, eskalerande ojämlikhet också inom de länder som på totalen blev rikare.
Men människors liv levs inte på totalen.
I forskningsrapporten ”The China shock” som publicerades 2016 och fick stor uppmärksamhet när Donald Trump året därpå vann valet, framgick exempelvis att effekten för amerikanerna av 90-talets frihandelsavtal mellan USA och Kina blev mycket mer negativ än vad som förutspåtts. Arbetslösheten i branscher där jobben försvunnit blev bestående och hög, utan att nya arbetstillfällen uppstod. De som fick betala priset för de sänkta priserna på konsumtionsvaror var främst låginkomsttagare som många år efter att de blivit arbetslösa fortfarande hade kraftigt sänkta inkomster.
I dag diskuterar många av världens ledande nationalekonomer nya former av industripolitik
USA lever också med de politiska konsekvenserna av Nafta, det stora frihandelsavtalet mellan USA, Mexiko och Kanada som röstades igenom i den amerikanska kongressen 1993 efter en historiskt välfinansierad och aggressiv kampanj av hundratals företagslobbyister – detta trots att två tredjedelar av de amerikanska väljarna var motståndare till det. De valdistrikt som förlorat mest arbetstillfällen till följd av avtalet har sedan dess skiftat från demokraterna till republikanerna, och finns i de delstater som i dag avgör amerikanska presidentval – Michigan och Pennsylvania.
Inom nationalekonomin har många, till skillnad från vad Andreas Bergh framställer det som, lämnat den doktrinära nyliberalismen bakom sig. Det är delvis en konsekvens av verkligheten. Det visade sig nämligen att flera av de länder som inte följde rekommendationerna i ”Washington consensus” på 90- och 00-talen, som inte avreglerade allt utan behöll vissa handelshinder och jobbade med statliga subventioner och skydd för vissa delar av näringslivet, var de som bäst lyckades bygga upp stabila ekonomier; som Japan och Sydkorea. I dag diskuterar många av världens ledande nationalekonomer nya former av industripolitik utifrån dessa lärdomar, vilket ekonomhistorikern Elisabeth Lindberg skrev om i DN i veckan.
Det är ett problem i Sverige att den ekonomiska diskussionen i så stor utsträckning domineras av personer kopplade till den svenska näringslivshögerns olika strukturer. I det sammanhanget är det värt att nämna att Andreas Bergh själv är knuten till Institutet för näringslivsforskning som verkar för specifika intressen och har en tydlig agenda i just handelsfrågor.
Tiotusentals människor deltog i demonstrationerna i Göteborg 2001. Det började så bra, men slutade med ett haveri. 400 aktivister – de flesta ungdomar – stängdes in av polisen på Hvitfeldtska gymnasiet. Dagen efter blev det bråk på Berzeliigatan och sedan på Avenyn. På kvällen sköt polisen skarpt på Vasaplatsen och en demonstrant skadades livshotande. På lördagen slog polisen till mot de ungdomar som bodde på Schillerska gymnasiet och tvingade dem under vapenhot att ligga med näsan ner mot våt asfalt i flera timmar innan de plötsligt drog sig tillbaka. Jag hade flera vänner som var där, unga människor som ville delta i seminarier, uttrycka sin åsikt, delta i demokratin.
Jag minns förberedelserna inför Göteborgstoppmötet från tiden på finansdepartementet eftersom de väckte konflikter till liv i mig, i min egen kropp. Jag hade själv i andra sammanhang varit med och ordnat elevstrejker och namninsamlingar, stora demonstrationer och lokala protester. Jag hade blockerat gator från biltrafik, såg mig som en del i den antirasistiska rörelsen. En del av min identitet var att vara på andra sidan, bland aktivisterna.
Samtidigt var jag då, vid millennieskiftet, skeptisk till aktivismen som metod. Protester kunde vara kul, i gemenskapen. Men det gav ju aldrig resultat? Nedskärningarna på skolan bara fortsatte trots att vi hade samlat alla dessa tusentals elever. Maskinen var så stark, så insulär. Det var därför jag hade sökt mig till insidan, till de rum där jag uppfattade att makten fanns. Men inte heller här fanns utrymme för påverkan, det enda som hände var att jag maldes ner. Jag åkte på IMF-toppmöten i Washington, klädd i kostym.
I efterhand tänker jag att jag borde ha varit på andra sidan. Bland de som ställde mycket blygsamma men vettiga krav, som såg eller i alla fall anade var de verkliga sprickorna fanns.
Är det vänsterns fel att Trump startade sitt handelskrig? Ibland är en fråga så dum att man känner att den inte går att svara på, men att man ändå måste försöka.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
Konstpodd: I själva verket
