Sveriges snålhet mot EU kan stå oss dyrt

Hållningen i coronakrisen är ekonomiskt och politiskt självskadebeteende

Av: Petter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stefan Löfven
Foto: TT
Stefan Löfven

”Är det något vi har lärt oss av tidigare kriser är det att samarbete är vårt bästa botemedel. Vi behöver ett starkt EU, där vi håller ihop …. EU måste hålla ihop och det är viktigt att vi gör vad vi kan för att hålla den europeiska ekonomin igång … Sverige ska fortsätta stå sida vid sida med våra europeiska vänner”.

Så lät det när statsminister Stefan Löfven på Europadagen 9 maj höll ett högtidstal om EU-sammanhållningen under coronakrisen på Dagens Nyheters debattsida.
Det är vackert.

Men det är bara ord.

När det kommer till praktisk politik är Sverige i själva verket ett av de länder som nu undergräver både sammanhållningen inom unionen och den ekonomiska återhämtningen.

Men debatten om detta vägval är stendöd.


Medan de länder som drabbats hårdast av både smittan och den ekonomiska nedgången, med Italien, Spanien och Frankrike i spetsen, driver på för stora gemensamma åtaganden, är den svenska linjen att säga nej till så mycket som möjligt.

De ”vänner” Stefan Löfven talar om är inte vänster- eller mittenregeringarna i Sydeuropa, utan den minoritet av så kallat ”sparsamma” länder som aktivt blockerar en effektiv återhämtningspolitik efter krisen, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike.

Det blev glasklart när han lade fram sin politik för EU-nämnden den 23 april.
Storleken på stödfonderna ska hållas nere! Så hårt villkorade lån som möjligt! Absolut inga bidrag! Ingen höjning av den svenska EU-avgiften! Benhårt nej till coronaobligationer!

Mest beklämmande är Vänsterpartiets linje, eftersom den är så svekfull.

Hela EU-nämnden surrade bifall. Om något, så ville de övriga partierna ha ännu tydligare garantier för att Sverige absolut inte ska gå med på några kontinentala vidlyftigheter.

Hela mötet förde tankarna till småborgerliga kamrerer som instängda i någon småstad vänder på varje krona medan världen omkring dem läggs i ruiner.


Mest beklämmande är Vänsterpartiets linje, eftersom den är så svekfull. Under eurokrisen stod ju vänstern sida vid sida med Syriza och Indignados/Podemos i motståndet mot de tyska diktat som drev Sydeuropa i misär. Yanis Varoufakis blev en ikon. Jonas Sjöstedt själv reste till Aten för att stötta Syriza i valet 2015.

Men när de tidigare så hyllade hjältarna i Podemos, Syriza och Varoufakis-projektet DiEM25 nu ser coronaobligationer som den stora lösningen, är tongångarna helt andra.

”Varje tanke på gemensam upplåning måste avvisas” sa Jonas Sjöstedt och försökte plocka poäng på att Sverige lyckligtvis står utanför eurosamarbetet. Det här är något eurozonens länder får lösa, förstår man, vad rör oss kontinentens affärer?

Berättade jag att också Europafacken är helt för coronaobligationer? Och att den franske stjärnekonomen Thomas Piketty, flitigt citerad från vänster de senaste åren, menar att läget är så desperat att de villiga länderna i värsta fall bör gå vidare med idén på egen hand?


Den svenska hållningen är ett ekonomiskt och politiskt självskadebeteende som kan stå oss dyrt.

Coronaobligationer, den punkt där motsättningarna är allra hårdast, är en ny version av de euroobligationer som Tyskland dödade under eurokrisen. Det går ut på att EU (eller möjligen bara eurozonen) tar upp lån med unionens samlade ekonomi som säkerhet.

Det handlar alltså, inte, vilket ibland antyds, om att en enda svensk skattekrona skulle gå till Lombardiet eller Andalusien. Inte heller om att Sverige skulle gå i god för redan existerande statsskulder.

För skuldtyngda länder skulle det innebära lån till mycket lägre räntor och vara en absolut garanti för att inget land går bankrutt eller tvings lämna euron.

För ett land som Sverige skulle det i teorin betyda en yttepyttelite högre ränta, från en redan extremt låg nivå.

Det kostar oss nästan ingenting.

Men det kan rädda ekonomin i Sydeuropa.

Och därmed också i resten av unionen.


70 procent av den svenska exporten går till andra EU-länder. Många svenska företag är helt beroende av underleverantörer i Sydeuropa. De har direktinvesteringar inom unionen på kring 2 000 miljarder kronor. Vad är de värda om land efter land hamnar i en kris av grekiska dimensioner?

För att inte tala om vad som skulle kunna hända om några av de stora bankerna i Italien eller Spanien skulle kollapsa.

Det är inte av välvilja mot skuldsatta italienare och spanjorer Sverige borde välkomna tanken. Det är av egenintresse. Coronaobligationer vore en ekonomisk investering för svenskt näringsliv och svenska jobb, som alltså dessutom har den icke obetydliga fördelen att den består i garantier, inte i reda utgifter.

(Var står det käpptysta svenska näringslivet? Var är ekonomerna som annars tycker till om allt möjligt? Det måste väl finnas fler än Lars Calmfors som tror på idén?)

Men dessutom, ännu viktigare, vore obligationerna en politisk investering i antifascism.


Det blir tydligt om man spekulerar i de politiska konsekvenserna av en djup och långvarig kris, där italienare, fransmän och spanjorer upplever att unionen inte har något att erbjuda dem.

Häxbrygden av massarbetslöshet, skuldsättning, nedskärningar och en yttre fiende – Brysseleliten – att klandra är som gjord för att utnyttjas av radikalhögern.

I dag finns ju redan väletablerade högerradikala nationalistpartier på plats, som i både Frankrike och Italien mycket väl skulle kunna gripa den politiska makten om de lyckas kanalisera den folkliga frustrationen.

Just nu ligger deras favoritfrågor om invandring, islamisering och brott och straff i total politisk och medial skugga, och ytterhögern tappar mark i de flesta länder. Men det kommer snart en tid då uppslutningen kring att bekämpa smittan löses upp och den politiska kampen hårdnar igen.

Opinionsmätningarna i Italien visar redan att detta historiskt stabilt EU-positiva land nu snabbt tappar förtroendet för unionen.

Det är inte svårt att se Lega-ledaren Matteo Salvini utlysa en omröstning för att ta Italien – unionens tredje största ekonomi – ut ur EU.

Redan i början av april hotade han med det: ”Jag hoppas pro-europeerna har förstått att om Europa är hunger och död och uppoffring så är det inte den framtid vi måste lämna i våra barns händer”.


Är det långsökt?

Kanske. Det är svårt att se att EU-eliterna i slutändan skulle låta Italien falla så djupt att ett utträde skulle bli aktuellt – det skulle kosta dem alldeles för mycket.

Men det bygger i så fall på att den svenska ”sparsamma” linjen, där gemensamma åtaganden ska minimeras så mycket som möjligt, faktiskt förlorar.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.