Bäst just nu-listorna är en löjeväckande charad

Kultursidornas listmani gör litteraturkritiken överflödig

Häromdagen toppade Svenska Dagbladet sina kultursidor på nätet med två rubriker: ”2000-talets bästa böcker” och ”Sveriges bästa bästsäljare”. När började egentligen denna listmani? I en svensk kontext var DN i alla fall tidigt ut med sin lista över ”de bästa böckerna just nu”.

I dag har de flesta tidningar listor av det slaget. En grupp kritiker läser konstant allt som kommer ut, både skönlitteratur och sakprosa. Rubbet. Vecka efter vecka nagelfar de tjogtals, hundratals böcker. Sållar bort det lite sämre och det som, av någon anledning, upphörde att vara bäst under veckan som gick. Deras arbetskapacitet är enorm. De bor i DN-skrapans källare och släpps ut bara vid jul.

Nej, det sista var min fantasi. Men allvarligt talat: hur skulle den aktualitet, den överblick och det kritiska djup dessa listor gör anspråk på kunna vara något annat än en löjeväckande charad? En topplista värd namnet implicerar ju till att börja med att man har jämfört det som fick plats på listan med det som hamnade utanför. Så, ja, visa mig den kritiker som besitter den överblick som listorna gör anspråk på, vecka ut och vecka in.

Men ett intressantare problem än anspråkens omöjlighet är frågan vad dessa listor egentligen representerar. Synar man dem så består de i regel av de stora förlagens aktuella utgivning, inklusive tidningens egna författare (alltid överrepresenterade), de kända utländska namnen (helst anglosaxiska) och de aktuella snackisarna. Listorna är kort sagt ett uttryck för den breda mediecirkulationen, en bild av mainstreamfårans tröga flöde. Eller ännu värre: de bidrar till att hålla detta flöde så trögt och snävt som möjligt.

Kultursidorna är ju heller inte ensamma. Gå in på någon av de stora nätbokhandlarna eller ditt stadsbiblioteks sajt och du hittar snarlika listor. Ja, i de fallen är de i regel baserade på försäljningssiffror, utlåningsstatistik eller rent av dina egna googlingar. Men gör det egentligen så stor skillnad? Är inte topplistorna och kritikerlistorna slående lika? Oavsett vad som är hönan och vad som är ägget är den likheten besvärande. Ja, är inte detta ett typexempel på hur AI skulle kunna göra en yrkesgrupp överflödig?

Kanske är det ett skäl till att kulturredaktionerna har spetsat till sina listor under de senaste åren. Bevakningen har ersatts av spaningen. Det som listas är numera inte bara det bästa just nu, utan bisarrt nog också det som kommer att vara bäst snart. ”De här filmerna får du inte missa i höst”. ”Tio deckare att se fram emot i höst”. ”Detta är vårens bästa tv-serier”. Hur de nu kan veta det.

Det är den konsumerande medelklassens Fear of Missing Out omsatt i kulturjournalistik

På så vis styrs kulturbevakningen i allt högre grad av förhandsinformation och reklam, vilket bidrar till att snäva in den redan snäva mainstreamfåran ytterligare. ”Allt färre böcker får allt större del av utrymmet” som Kristoffer Leandoer konstaterade i SvD häromdagen. För som av en händelse är ju de kommande godbitarna än mer koncentrerade till de största aktörerna och kändaste namnen. (”Titta! Klas Östergren ger ut en bok i höst – det måste vi flagga för redan nu!”) Som om målet är att skydda publiken från varje tänkbar överraskning. Förhindra att någon av prenumeranterna ser eller läser något annat än de andra. Det är den konsumerande medelklassens Fear of Missing Out omsatt i kulturjournalistik, tyvärr ganska inflytelserik sådan.

Redaktionerna skulle förmodligen invända att listorna svarar mot en efterfrågan. Deras läsare och lyssnare vill ha kompetent guidning och överblick. Och så är det säkert. Just eftersom det inte längre finns något centrum är längtan efter ett sådan guidning intensiv. Eftersom överblicken är omöjlig finns det ett sug efter någon som talar om vilken bok vi ”måste läsa”, vilken tv-serie vi ”inte får missa”, vilken restaurant vi ”måste gå på” (säger inte alla dessa ”måsten” det mesta om den nyliberala friheten?), vilken skola som är bäst för våra barn, och så vidare.

Listorna är på så vis en del av en större nyliberal benägenhet att kontrollera tillvaron genom att kvantifiera den. Ni vet: skolelevernas lärande, hemtjänstpersonalens arbetsdagar, polisens insatser, universitetens hållbarhetspolicy, världens bästa sjukhus… Allt ska in i excel-filer, alla mänskliga insatser ska bockas av i en kolumn, allt kan kokas ner till en lista, med följden att allt perverteras. Ja, frågan är om listan inte är nyliberalismens genre par excellence.

En biprodukt av den utvecklingen är individer som är ”fria” av att göra sina optimala val, men samtidigt konstant stressade av sin rädsla för att välja fel eller missa något viktigt. Och det gör de naturligtvis, fast inte det de tror. Om de missar ännu en Netflix-produkt, till förväxling lik tusen andra, kan väl göra det samma. (Samma människor som säger sig älska mångfald lever alltmer enfaldiga, likriktade liv.) Men det är något annat som kommer att gå förlorat i en sådan verklighet, något som ligger hos subjekten snarare än objekten.

Medan listan kvantifierar, hierarkiserar och utesluter, innebär kritiken i idealfallet ett öppnande av en värld åt en läsare

Under de senaste månaderna har litteraturkritiken debatterats ytterligare ett par varv på kultursidorna. Är den för elak? Var recensionerna av en viss debutroman orättvisa? Sånt kan man tvista om. Själv tror jag att listmanin är ett symptom på ett större problem. Inte i första hand för att listorna och tipsen tar allt större del av medieutrymmet, utan för att den egensinniga läsningen, det subjektiva omdömet, den nyanserade värderingen inte behövs för att skapa listor. Medan listan kvantifierar, hierarkiserar och utesluter, innebär kritiken i idealfallet ett öppnande av en värld åt en läsare. Kritiken öppnar litteraturen. Listan stänger den. Ja, varför ska man alls recensera böcker när man redan i förväg vet vilka som är viktigast?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.