Oljebolagen vinner när barnkulturen förlorar

Regeringens kulturbudget slår mot folkbildning, kulturskola och bibliotek

Parisa Liljestrand, kulturminister.

Vad vill den nya kulturministern Parisa Liljestrand? Nu vet vi.

I dag presenterades den nya regeringens budget och för kulturen är det sorglig läsning.

Regeringen skriver själva att de statliga pengarna till den kommunala kulturskolan – som erbjuder barn möjlighet att hålla på med musik, teater, konst – har gjort att 33 000 nya barn och unga har hittat dit. Man har lyckats nå ”nya målgrupper i socioekonomiskt utsatta områden”. Det låter som en succé, som precis den sortens insatser som alla säger behövs.


Nu försvinner en stor del av dessa pengar, liksom av det statliga stödet till biblioteken. Kommunerna, som kommer vara hårt pressade av krisen nästa år, kommer att få klara sig själva. Många kommer säkert att ytterligare dra ner på kulturskolan. Priset betalas av barnen, och i förlängningen av oss alla.

På presskonferensen sade Liljestrand att kulturen ska bidra till bildning, integration och demokrati. Kulturministern sade också att hon vill att kulturen kan vara en ”samlande kraft” i en orolig ekonomisk och säkerhetspolitisk situation. Jag är inte ense med Liljestrand om hennes kultursyn, kulturen ska inte ha en sådan uppgift. Men vi hade kunnat vara överens om att staten har en viktig roll att spela för att unga – särskilt från fattiga hem – får ta del av och utöva kultur.


När den nya regeringen tillträdde lanserade de en statlig kulturkanon som en av sina viktigaste reformer. Jag varnade då för att förslaget var symbolpolitik, som skulle skyla över just satsningar som gör kulturen tillgänglig för barn och unga. Nu ser vi att det är precis det som händer. En kulturkanon är gratis i pengar räknat, och kommer att leda till mycket prat och medieutrymme, och i värsta fall bli ett instrument för ett medborgarskapstest. Samtidigt försvinner viktiga satsningar som faktiskt gör skillnad.

Förutom kulturskolan så sänks det statliga stödet för bibliotek kraftigt, vilket är precis motsatt vad som skulle behöva göras i en tid av minskad läsning och högre priser på kultur. Även folkbildningen blir av med mycket pengar, det är ännu oklart exakt hur detta kommer slå. Även fri entré på museer avskaffas, vilket dock är ett mindre problem – Liljestrand har rätt i att reformen inte har gjort att nya grupper hittat dit.


Om det finns en röd tråd i regeringens kulturbudget så är det denna: mindre pengar till folkbildning, kulturskola för unga, bibliotek, föreningsliv och civilsamhälle. Och inte minst till idrotten, vilket ur både ett demokrati- och integrationsperspektiv framstår som särskilt idiotiskt.

Kungafamiljen, oljebolagen och försvaret verkar vara de enda som får mer pengar. Sex miljarder till kommunerna kommer inte räcka någonstans, så skolan kan vänta sig ett stålbad, apropå talet om bildning, demokrati och integration. Förvånande är det inte, men väl djupt deprimerande.

Och apropå enighet och svenska värderingar – hade jag varit kungen så hade jag tackat nej till extrapengarna och gett dem till kulturskola för barn i fattiga kommuner.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.