Mannen signalerar att han hatar sig själv
Det är ett misstag att låta den matriarkala psykologin diktera männens villkor
Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?
Strax efter att jag läst ut författaren Johan Heltnes senaste bok, Sympati för djävulen, mailar jag kamraten som haft vänligheten att förse mig med boken och meddelar ungefär följande:
”Jag tycker att Heltne missar poängen. På (författarskolan) Biskops Arnö befann han sig i en matriarkal klick, en kvinnogrupp eller -kult, men denna skulle själv aldrig erkänna att det ens existerar en matriarkal psykologi över huvud taget!”
Jag är övertygad om att denna idé om den matriarkala klicken är nödvändig för att förklara vad Sympati för djävulen egentligen handlar om, men jag inser omedelbart att jag med denna övertygelse samtidigt riskerar att göra ett megalomant intryck. Jag var inte där när tjejerna (eleverna) fick spel på Heltne! Jag har förvisso gått på Litterär gestaltning på Valand i Göteborg, och jag känner verkligen igen vissa tendenser, men jag har trots allt aldrig satt min fot på Biskops Arnö.
Vår tids ”intellektuella miljö” är, tänker jag, på det stora hela rätt parodisk. Men kanske är det något som bör förtigas? Nonsensbegrepp som ”biologism” är tragiskt nog rumsrena på kultursidorna. Inom akademin har poststrukturalismens arv muterat till en fundamentalistisk och kverulansparanoid härdsmälta av kritisk teori. Natur och biologi är tabu enligt denna ideologi. Man är god eller ond. Victim or oppressor. Katastroftänkandet grasserar. Ett tillstånd som beskrivits ytterst väl av Greg Lukianoff och Jonathan Haidt i The coddling of the american mind (2018). Erkänner man ens att det finns väsentliga psykologiska skillnader mellan män och kvinnor? Nej.
Men åter till Heltne. Jag läser ett samtal mellan honom och två andra författare i DN och slås av deras närmast defaitistiska hållning till manligheten. Heltne säger att han vill skriva en bok om mäns självförakt på vikingatiden. Då utbrister Stefan Lindberg:
”Johan, du har precis beskrivit världens mest intressanta roman! För ens förakt för manligheten, som man måste bära på om man är man, är ju också självförakt. Det är själva kärnan.”
Heltne svarar att han hatar sig själv. Frågar sedan vad de andra tycker om sig själva. Jack Hildén säger att han hatar sig själv. Lindberg hatar också sig själv, men tillstår ändå att han älskar sig själv. Han har, menar han, ett tvetydigt förhållande till sig själv.
Jag kan ha fullständigt fel. Speciellt om det är så att dessa maskulina författare helt sonika är ironiska
Flera intressanta saker kommer fram i det här samtalet. Man måste bära på ett förakt för sig själv som man. Det är själva ”kärnan”. Lindberg sätter fingret på någonting: Det är ”nödvändigt” för män att framställa sig som om de känner självförakt i vår tids ”patriarkala” kultur, som en eftergift, men det kan väl bara betyda att denna kultur är fullständigt korrupt? Kanske ”vek och dekadent” som Putin vill få det till? Mannen signalerar att han hatar sig själv. Männen signalerar att de hatar sig själva inför Greta Thurfjell som bjudit in dem i egenskap av manliga författare för att tala om den manliga författarens död.
Jag kan ha fullständigt fel. Speciellt om det är så att dessa maskulina författare helt sonika är ironiska. Detta tänker jag att Lindberg möjligen är, kanske även Hildén. Men jag litar på Heltne. Jag tror att han tror (och är indoktrinerad att tro) att vikingatidens män gick runt och kände skam och skuld över att vara män, samtidigt som jag utesluter att det någonsin kan ha varit så.
Ja, jag litar på att Heltne är autentisk. I honom känner jag igen mig själv (som man?): Han längtar också efter någonting bortom den sekulära och materiella tristessen. Han vill inte att världen ska vara avförtrollad. Han är religiös. Han har även en föreställning om konsten som korresponderar med min egen:
Konsten måste få vara fri.
Att Heltne ändå censurerade sin roman Emil är, tänker jag, ett tecken i tiden. Han drar en parallell till sin uppväxt i Livets ord: En frikyrkoförsamling vars sociala tryck ledde till att han redan som ung censurerade sig själv sönder och samman. Hur blir man då en autentisk individ med egen vilja och medvetande? En kamp så klart. Det är också den han beskriver. Från att ha varit i den religiösa sektens klor hamnar han i den kulturella sektens dito.
Biskops Arnö lär honom det litterära fältets spelregler och de radikalas kanon. Det är bra. Han läser fantastiska poeter som han inte mött tidigare. Textsamtalen är mycket givande. Men det finns ändå något som … ja, kanske glitchar en smula. Det finns ett repressivt element i denna ”kreativa” miljö. Ett ideologiskt tryck.
Jag minns själv hur en gästande föreläsare på Litterär gestaltning menade att ”man måste ta ansvar för våldet”. Jag förstod aldrig vad hon menade. Jag vågade heller aldrig fråga eftersom folk som är extremt skitnödiga framstår som labila. Många superallvarliga poeter framstår som starkt, starkt komplexa helt enkelt. Vad händer när man rubbar deras cirklar? Man vill inte nödvändigtvis hamna där.
Några kvinnliga föreläsare upprepade maniskt att det var viktigt med moral och etik. Det var oerhört viktigt med moral och etik! Till slut lackade jag ut och frågade om de använde moral och etik som synonymer till varandra. Är orden helt utbytbara? De blev irriterade. En annan föreläsare, den här gången manlig, insisterade också att det var mycket viktigt med moral. Även då invände jag och undrade varför han ansåg det nödvändigt att ventilera sådana truismer inför de facto vuxna individer. Moral är viktigt. En någorlunda reko människa vet att moral är viktigt. Moral är viktigt för mig när jag skriver den här artikeln. Självklart är det så! (Etik är relevant i en specifik kontext däremot. Man har ett etiskt förhållande till djuren om man ägnar sig åt djurhållning, till exempel.)
För mig framstår det alltså som att det Biskops Arnö Heltne beskriver utgjorde en genuint matriarkal klick
Sven Anders Johansson tar också upp den så kallade ”etiken” i sin recension. Traditionellt berättande stod lågt i kurs på Biskops Arnö eftersom det ansågs vara ”en del av patriarkatets uttryck, något litteraturen skulle ’göra motstånd’ mot.” Vissa uttryck var fel (onda), andra rätt (goda). Att det traditionella berättandet, ett prosaiskt narrativ från A till Ö, presenterat av ett förhållandevis koherent subjekt, skulle vara ett ”patriarkalt uttryck” är så tendentiöst att jag knappt orkar gå in på det.
På samma gång måste jag gå in på det emedan ”patriarkalt” är själva kodordet som leder till poängen med hela mitt resonemang om Heltnes bok. För mig framstår det alltså som att det Biskops Arnö Heltne beskriver utgjorde en genuint matriarkal klick. Och om man som till exempel psykologen Erich Neumann, Carl Jungs främsta intellektuella arvtagare, menar att det verkligen existerar väsentliga skillnader mellan mannens och kvinnans psykologi så kan man analysera Heltnes situation utifrån den premissen. Jag utgår från Neumanns tänkande om kvinnligt och manligt ur boken The fear of the feminine (1994).
Heltne hade – och detta är det stora problemet – tyvärr den dåliga smaken att kasta in en handgranat (det vill säga sitt litterära narrativ om en våldtäkt) i en grupp som helt enkelt är en kvinnogrupp.
Majoriteten av lärarna är kvinnor. Majoriteten av eleverna är kvinnor. I denna miljö ägnar man sig åt något ”heligt”, ja, för att inte säga ”mystiskt”. De ideologiskt färgade föreställningarna är förvisso dogmatiska, men också enerverande naiva och diffusa. Eleverna skriver det man ska skriva för att framstå som god. Därmed kan vi omöjligt tala om en kreativ miljö i reell bemärkelse. För de kvinnliga deltagarna torde lärarna ha framstått som ett slags Mödrar och de övriga eleverna som en grupp med Systrar. Maskuliniteten kan inte vara något annat än ett fientligt (ondskefullt) element i en sådan miljö. Kvinnornas solidaritet och understrykande av kollektiv självbevarelse, något fullständigt självklart i sammanhanget, omöjliggör – av naturliga skäl – att Heltnes tvetydiga våldtäktsnarrativ hamnar i god jord.
I den matriarkala klicken är det omöjligt att inte besvara en attack mot femininiteten med full styrka. Heltne blir en abjekt orm i paradiset. Som straff kastreras han symboliskt av den matriarkala klicken, sedan – när metoo blir en nationell angelägenhet – även av sin kvinnliga förläggare, men han drar inte den uppenbara och helt rimliga slutsatsen: Jag befinner mig på fel plats (eftersom jag inte är en kvinna).
Frågan är i förlängningen om inte även de kvinnliga eleverna kan ha befunnit sig på fel plats. Jag skulle tro att Neumann hade menat det. I alla fall om man tar personlig utveckling i betänkande. Att växa fast (psykiskt) på ett matriarkalt internat, en värld i sin egen rätt med radikala värderingar och attityder, där man hetsar varandra att opponera sig mot den patriarkala världen, där man triggar igång rädsla för densamma, skulle också kunna innebära att man fastnar för alltid i ett så kallat ”safe space”.
Från den positionen kommer man aldrig att utsätta sig för den verkliga världens faror, för där kan man inte svika sin överbeskyddande mor. Sanningen är troligen att det inte ens kan existera någon mogen människa som inte lappat ihop sitt autentiska jag och sin unika röst med båda delar av just maskulint och feminint.
