Visby har blivit ”Visby” för turisternas skull
Utställning på Gotlands museum belyser massturismens baksidor
Om du besöker Gotland är det sannolikt att du får höra ordet ”mavar”, som betyder måsar på gutamål. Begreppet används av lokalbefolkningen för att beskriva turisterna, i synnerhet folk från Stockholm. Även om det sägs med glimten i ögat ligger det något i det passiv-aggressiva uttrycket: öborna har sedan länge tröttnat på turismen.
Uttrycket beskriver en komplex relation mellan de som är bofasta och de som dimper ner för att konsumera platsen, men det är på intet sätt unikt för Gotland. Det finns inga platser kvar i världen som inte har blivit resmål. Inte ens rymden är fredad från turismen.
Venedig, Barcelona och Visby lider av liknande processer. Näringslivet och politiker säljer in platsen för att locka dit täta besökare, köpare och investerare med hopp om att det ska generera mer pengar till städerna. Men många gånger får det omvänd effekt. De bofasta blir fattigare. I takt med att en plats blir alltmer attraktiv stiger huspriserna. Gotland är ett övertydligt exempel, gotlänningar har lägst medelinkomst i hela landet samtidigt som huspriserna blivit bland de högsta. Invånare tvingas flytta ut och affärsintressen flyttar in, städerna och orterna blir allt mer som kulisser.
Nyhetsmagasinet Horisont har kartlagt vilka som äger fastigheterna innanför Visbys ringmur. För 50 år sedan var det sex av tio som bodde i huset som också ägde det. I dag ägs 70 procent av fastigheterna av någon som inte bor där. En annan konflikt är att de bofasta betalar skatt och vårdar platsen medan turismen pressar avloppssystem, vägar och vattenresurser utan att vara med och bidra. När orter töms på åretruntboende tvingas också skolor, kaféer och matbutiker slå igen.
Visby blir alltmer en ”bild av Visby”, och inte i första hand en praktisk och tillgänglig stad för dem som bor där
Konflikten mellan intressen fångas just nu upp i utställningen Gotland stories på Gotlands museum som belyser baksidan av massturismen. Hur turisternas förväntningar förändrar den faktiska estetiska bilden av staden. Visby blir alltmer en ”bild av Visby”, och inte i första hand en praktisk och tillgänglig stad för dem som bor där. Som exempel lyfts tv-serien Pippi Långstrump från 1969: då var innerstaden asfalterad. I dag har samma gator rivits upp och lagts med kullerstenar för enorma summor, för att passa besökarens idé av platsen.
Det här accelererar många gånger i samband med att en plats upptas på Unescos världsarvslista. Owe Ronström, professor i etnologi, kallar utvecklingen för världsarvifiering.
”Gotland stories” visar hur kommunikationen i broschyrer och kataloger riktade till turisterna ger en missvisande bild av ön. Den döljer människorna bakom kulisserna. I en videoinstallation visar konstnären Ina Porselius sin sjuka mamma med droppställning hemma i köket på Gotland, fast i sitt handikappanpassade hem. Jämte den rullar en vy av havet. Med associationer till frihet och vidsträckthet samt ö-livets avskildhet och ensamhet, både kontrasterar och förstärker havsbilderna porträttet av mammans vardag.
Den grafiska formgivaren Knut Stahle har tagit fram en alternativ guidebok med siffror och statistik som beskriver turismens bistra sidor. Tanken är att både öborna och besökare ska reflektera över vad som händer med en plats när den förvandlas till en destination.
Oavsett om frågorna är bekanta eller inte ger den besökaren nya glasögon som kan vara svåra att ruska av sig när man sedan åter går ut i solen.