Feminism och erotik samsas i roliga Minx
Under ytan finns allvaret – ibland når 70-talet in i vår egen tid
Med det fräsiga namnet ”The Matriarchy awakens” försöker Joyce Prigger (Ophelia Lovibond) finansiera sitt projekt: en feministisk tidskrift. Året är 1971, i den verkliga världen kommer rockens giganter att dö, bilarna är enorma, kläderna tajta och varken cigaretterna eller solen som skiner i Kalifornien utgör någon fara. Sexuell frigörelse och feminismens andra våg delar tidsrymden – förändring är på väg.
I komediserien Minx (HBO) lyckas Joyce till slut få tag på en finansiär i form av porrförläggaren Doug Renetti (Jake Johnson). Hennes akademiska kamptidskrift smulas ner till en mer lättuggad feminism och mittuppslaget pryds i det första glassiga numret av en utvikt brandman, med lagom mycket kläder och lagom blottat kön.
Kommersiell potential, i en tid då tryckta tidningar och tidskrifter verkligen kunde bli hur stora som helst, är vad som räknas. Och tidskriftens feministiska budskap dränks till en början i moralisk upprördhet. Hårdare och mer rättrogna feminister avfärdar projektet som för lamt, för borgerligt och för ytligt. Försök att dela ut Minx till studenter leder till demonstrationer och bokbål. I en underbar satirisk scen är 1970-talet mycket nära vår egen tid i sin splittring, ängslighet och konformism. Feminismen har till viss del burit med sig ett stråk av bildfientlig puritanism. Kanske petar tv-serien i något sår, någonstans.
Minx är framför allt en komediserie, charmig och full av sympatiska gestalter. Men under ytan rinner allvaret. Konflikterna mellan olika sorters feminism finns där, liksom konflikten med moralpoliser i alla former. Den sexuella frigörelsen innebar i ett feministiskt sammanhang att formulera rätten till en egen lust och ett eget begär. Att begäret går hand i hand med konsumtion – symboliserat med makten att titta på och konsumera fotot på en naken kropp – är något vi känner igen bara alltför väl i vår egen tid.
I verklighetens kommersiella utbud fanns både Playgirl och Viva, vilka seriens skapare Ellen Rapoport säger sig ha blivit inspirerad av (hon har också sagt i intervjuer att det förvånade henne hur feministiskt innehållet i Playgirl var). Viva fanns bara under åren 1972–1978, och utgivaren Bob Guccione, som också publicerade Penthouse, är en möjlig förlaga till Doug. Viva hade litterära ambitioner och innehöll bland annat texter av Anaïs Nin.
Den då ledande feministen Gloria Steinem förekommer i ett par drömska scener, som ett straffande överjag till den genom serien allt självsäkrare Joyce. Jakten på en ”korrekt” och samtidigt framgångsrik feminism går vidare.
