Landslagen måste inte sälja sig till diktaturer

Problemet är det kladdiga skiktet högst upp i fotbollsvärlden

En ny fotbollsstadion byggs i öknen i Qatar.

Det var med synnerligen dålig tajming som qatarisk polis grep NRK:s utsända journalister Halvor Ekeland och Lokman Ghorbani förra helgen. Qatar har annars gjort vad man kunnat för att dölja de demokratiska skönhetsfläckarna inför det kontroversiella fotbolls-VM som man tilldelats att arrangera om ett år.

Ekeland och Ghorbani greps formellt för att ha inkräktat på privat mark och beslagtogs samtidigt på det material de samlat på sig i Qatar, där de bland annat talat med gästarbetare och regimkritiker. I skrivande stund är materialet ännu inte återbördat till journalisterna, som är tillbaka i Norge efter att ha varit frihetsberövade i 32 timmar.

Danska Journalistförbundet avråder nu journalister från att åka till VM-värdlandet. Ett år innan arrangemanget ska gå av stapeln – för säkerhets skull flyttat till hösten för att undvika ohälsosamt höga temperaturer – framstår VM i Qatar alltmer som den hyperkapitaliserade idrottens groteska slutpunkt.


Frågan vem toppfotbollen tillhör känns 2021 både uttjatad och svårt nostalgisk. En anakronism, nästintill. När Saudiarabiens kronpris Mohammed bin Salman, känd för sin inblandning i bensågsmordet på journalisten Jamal Khashoggi 2018, köpte aktiemajoriteten i den slumrande jätteklubben Newcastle United häromveckan, festade fans med att klä ut sig till shejker.

Några månader tidigare hade engelska supportrar till de så kallade Super League-klubbarna enhälligt protesterat mot idén att skapa en ny stängd europeisk liga och firat euforiskt när projektet drogs tillbaka. Det var en liten triumf för idén om den demokratiska fotbollen; arbetarklassnöjet där unga män med bollsinne fick en tillfällig biljett från gruvsamhällena för att underhålla sina jämlikar. Men vad Premier League-klubbarnas supportrar lyckades med var mest att tillfälligt stoppa blödningen.

Varför säger inte PSG:s Kylian Mbappé något om missförhållandena i Qatar? För att hans klubb i praktiken ägs av den qatariska staten, kan man tänka sig

Klubbfotbollen runtom i Europa är sedan länge övertagen av ryska rövarkapitalister, kinesiska mångmiljardärer och kungahus från små oljeemirat. Den europeiska fotbollen har låtit sig styras av de ekonomiska locktonerna så till den grad att beroendet av investerare från öst nu är totalt.


Så långt den vinstdrivande klubbfotbollen. Men landslags- och mästerskapsfotbollen har inga överlevnadsskäl att sälja sig till diktaturer. Så vilken är Fifas skuld i allt detta? Vilken är västvärldens?

I den exekutiva kommitté som 2010 röstade på Qatar som värdland för VM 2022 fick 16 av 22 medlemmar senare lämna uppdraget. Flera har dömts och fängslats för korruption i samband med FBI:s stora tillslag mot Fifa-pamparna 2015. Det är svårt att med någon som helst legitimitet försvara beslutet att förlägga VM i Qatar. Men istället för att riva upp det, bygga om och bygga nytt, har ordföranden Gianni Infantino ryckt på axlarna och bejakat status quo. Det är trist att det blev så här, men nu är det vad vi har att jobba med.

Fifas nuvarande ledning beklagar officiellt att mästerskapet ska gå i Qatar. Det är ett bekvämt sätt att två sina händer och hänvisa kritik till tidigare upplagor av världsfotbollsorganisationens styrande skick.


Qatar har ägnat drygt tio år åt att tvätta sitt namn och sätta det på kartan. Under samma period har någonstans runt 6 500 gästarbetare dött i samband med bygget av arenor, hotell och ny infrastruktur i värdlandet. Till stor del rör det sig om ”naturliga” orsaker, såsom hjärt- och andningsbesvär, men enligt Amnesty International saknar 70 procent av dödsfallen en tillfredsställande förklaring. Det rör sig om män som generellt är unga och vid relativt god hälsa, men som sannolikt tvingats jobba hårt under hälsofarliga väderomständigheter, såsom extrem värme och hög luftfuktighet. Qatar har tagit till sig av kritiken under åren och villkoren för arbetarna har successivt förbättrats, fram till den senaste rapporten som visar att förhållandena har blivit sämre igen på slutet.

Problemet med arbetsförhållanden kring VM-byggena pekas ofta ut som en effekt av ojämlikhet i en annan, mindre upplyst, del av världen. Faktum är att företagen som utför arbetet i Qatar är utländska multinationella jättar, varav ett av de största leds av Real Madrids ordförande Florentino Pérez, god för över 20 miljarder kronor. För några veckor sedan blev David Beckham, alltjämt den moderna fotbollens största ikon, utsedd till ambassadör för VM i Qatar. För besväret får han 1,8 miljarder kronor under tio år.


Spelarkollektivet har annars gjort vad man kan begära av det här. Tyska och norska landslag har burit tröjor med budskap om mänskliga rättigheter, finska landslagsspelare har skrivit pamfletter och vägrat att åka på landslagsläger i Qatar med hänvisning till situationen för gästarbetare, kvinnor och sexuella minoriteter. Svenska fotbollförbundet har satsat på ”dialog på plats” och varit mer involverade, om än inte särskilt stridbara, i frågan än de flesta andra nationsförbund. De svenska herrspelarna har gått på förbundets linje och kritiserat Qatar vid flera tillfällen.

Men elitfotbollsspelarna måste också förhålla sig till sina arbetsgivare. Klubbar som Manchester City, Real Madrid, Barcelona, Paris Saint-Germain och Bayern München lever, i fallande skala, på ägarskap, djupgående samarbeten och sponsorkontrakt med emiraten i Persiska viken. Varför säger inte PSG:s Kylian Mbappé något om missförhållandena i Qatar? För att hans klubb i praktiken ägs av den qatariska staten, kan man tänka sig.

Visst har det protesterats, markerats och diskuterats i smågrupper, men i slutändan är detta förstås inte enbart fotbollsspelarnas strid att ta. På den allra högsta internationella nivån får de i bästa fall ett par, tre chanser att spela ett fotbolls-VM under karriären. I ett land av Sveriges storlek rör det sig snarare ofta om ett tillfälle. I mars nästa år spelar Sverige en direktkvalificerande play off-turnering för att knipa sista platsen i VM i Qatar, efter två års strävan dit. Det är inte rimligt att begära att enskilda elitidrottare ska hoppa av den chansen.


Det är inte individerna det är fel på, det är systemet och, mer precist, det styrande, vänskapskorrumperade och kladdiga skikt högst upp i fotbollsvärlden som försatt publiken och utövarna i den här situationen.

Hösten 2022 kommer världens bästa fotbollsspelare befinna sig i en av världens mest expansiva diktaturer för att under en månad spela världens finaste mästerskap. Det är ett gigantiskt misslyckande för alla inblandade utom för Qatar självt.

Men redan om ett par månader går nästa globala idrottsevenemang av stapeln när Beijing står värd för vinter-OS i februari, samtidigt som rapporter gör gällande att folkmordet på den muslimska minoriteten uigurer är beordrade från högsta ort. Hör ni omvärldens öronbedövande protester?