Wallerstein dör när hans teorier blir verklighet

Vänstertänkaren satte fingret på USA:s nedgång och kapitalismens kommande systemkris

Sociologen Immanuel Wallerstein (1930–2019) föddes i New York och verkade bland annat vid Yale, i Hong Kong och i Paris.

Många teorier om världen, hur skarpsynta de än må vara när de lanseras, blir snabbt daterade.

Den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein, som avled i lördags, är en av dem som istället får allt mer rätt för varje år.

Mitt eget främsta minne är när jag lyssnade på honom tillsammans med ett par tusen aktivister under World Social Forum i brasilianska Porto Alegre 2002. Han höll en underbar blandning av akademisk föreläsning och politiskt brandtal.

Det var halsbrytande bra, men jag hade svårt att tro på vissa av hans bärande idéer.

En av dem var att USA:s makt var på nedgång.

Jag såg bara ett USA ensamt på tronen efter Sovjets fall, med ett splittrat EU och ett Japan på ekonomisk dekis.

I dag är tecknen tydligare.

En annan av Wallersteins teser är att kapitalismen går mot en systemkris, eftersom den blir allt mer olönsam

USA har visat sin militära svaghet i de oändliga krigen i Irak och Afghanistan och blivit utmanövrerade av Ryssland i Syrien. Man utmanas direkt ekonomiskt av Kina. Nato knakar i fogarna. Tyskland, och därmed EU, är en ekonomisk supermakt. Och i Vita Huset sitter en president som omvärlden fruktar, men inte respekterar.

En annan av Wallersteins teser är att kapitalismen går mot en systemkris, eftersom den blir allt mer olönsam.

Skulle verkligen det system, som under sitt gloriösa 90-tal expanderade till före detta Östblocket och Kina, kunna vara på fallrepet?

Det är faktiskt mycket möjligt.

Den reservarmé av oorganiserad arbetskraft som varit redo att arbeta under den globala lägstalönen försvinner

För det första, menar Wallerstein, minskar jordens landsbygdsbefolkning snabbt. Den reservarmé av oorganiserad arbetskraft som varit redo att arbeta under den globala lägstalönen försvinner. För det andra innebär den pågående demokratiseringen av världen att en allt större del av produktionsresultatet måste gå till sådant som sjukhus, skolor och pensioner. För det tredje ställs nu i snabb takt krav på att kapitalet ska bära sina miljökostnader.

Ur detta supermakroperspektiv blir vår tids auktoritära rörelser, från Trump och Bolsonaro till Putin och den europeiska högern, ett försök att pressa tillbaka de ökande kostnaderna. Arbetskraftens lönekrav ska hållas nere med osäkra anställningar och kamp mot facken. Demokratiseringen ska rullas tillbaka. Miljökostnaderna får framtiden bära.


Kärnan i hans tänkande var den världssystemteori han lanserade 1974, där han beskriver framväxten av ett globalt politiskt-ekonomiskt system och hur detta strukturerar världen hierarkiskt. Det var en kombination av marxism och postkolonial teori. Wallerstein var själv expert på det postkoloniala Afrika och byggde vidare på beroendeskolans analys, med namn som Raúl Prébisch, Andre Gunder Frank och Samir Amin. Wallerstein lyfte analysnivån från nationalstaten till hela det globala systemet och han fördjupade diskussionen bakåt i tiden under kapitalismens femhundra år, inspirerad av Fernand Braudels studier av långsamma makroförändringar och Nikolaj Kondratievs teori om kapitalismens cykliska rörelser.

Systemet hålls, menar Wallerstein, samman av arbetsdelning och ojämnt utbyte. I toppen finns centrumstaterna med sin mycket lönsamma patentskyddade produktion. På botten finns perifera länder som domineras av olönsam produktion och jordbruk. Däremellan semiperifera stater, som tävlar om att producera varor där centrumstaternas oligopol nyligen har spräckts (till exempel bilar och datorer). Det handlar alltså inte om att vissa länder skulle ligga ”före” andra, utan om ett system av dominans. Det var ett viktigt brott med den tidens idéer om en ”naturlig” stadieindelad utveckling från primitiv till modern.


Han låg helt rätt i en tid då de koloniala befrielserörelserna segrade och en ny vänster bröt fram, som intresserade sig för antirasism och internationell solidaritet, och han blev en av dem som definierade vad en modern vänster överhuvudtaget innebär.

När denna moderniserade vänster i form av den globala rättviserörelsen mobiliserade kring millennieskiftet blev Wallerstein åter en fixstjärna.

Vid samma tid, 1998, började han skriva aktuella kommentarer och analyser. Två texter varje månad, år ut och år in. Jag har själv publicerat några. När det handlade om små icke-kommersiella tidningar lät Wallerstein oss alltid få dem gratis.

Så sent som måndagen den 1 juli satte han punkt för den 500:e och allra sista kommentaren

Så sent som måndagen den 1 juli satte han punkt för den 500:e och allra sista kommentaren, 88 år gammal. Han var fortfarande övertygad om att kampen har inletts mellan vänster och höger om hur det nya system som kommer att ersätta kapitalismen ska se ut. Utgången är inte given, men han gav de progressiva rörelserna 50 procents chans att vinna.

”Vad de som lever i framtiden kan göra är att kämpa med sig själva så att denna förändring blir verklig”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln